Sisyphus Surrender är ett bultande tonårshjärta. Den pulserar ångest ut i blodomloppet. Kärleken står i fokus. Kärlek som blivit tung att bära, eller att få i rullning.

Sisyfos evighetsarbete, som åsyftas i albumtiteln och som illustreras på omslaget, känns som en bärande metafor för hur livet blivit till trist rutin, och där vi måste våga släppa taget och skapa nya värden i våra liv.

Det hela är ambitiöst, genomtänkt och begåvat. Om man ska vara kritisk blir det att helheten är något svulstigt och ljudbilden blir svår att bära upp. Den gode Dimbodius får rådet att lyssna till sin egen uppmaning; släpp taget om depprockstenen, och låta ekon av 80-talets new-wave och postrock klinga av till förmån för en mer egen ljudbild.