På måndag behandlar kommunfullmäktige en motion från (S) om att ställa krav på meddelarfrihet och offentlighetsprincip i privata verksamheter som finansieras med skattepengar. Den borgerliga majoriteten säger nej. De vill istället ”följa” den statliga utredning som finns. Under tiden genomförs en politik som medför att en stadigt ökande andel av skattepengarna används utan den garant mot missförhållanden som offentlighetsprincipen och meddelarfriheten utgör. Det är inte acceptabelt.

Att finanskommunalrådet Fredrik Ahlstedt (M) nu lovar att ”följa” den statliga utredning som finns är bra, allt annat vore konstigt. Men utredningen blir inte klar förrän tidigast om ett år och när, om alls, en eventuell lag kan tänkas komma är det ingen som vet.

Fredrik Ahlstedt (M) nämner inte heller att utredningen enbart tittar på frågan om meddelarfrihet. Inget görs åt det faktum att grundstenen i svensk demokrati – offentlighetsprincipen – inte gäller i dessa skattefinansierade välfärdsverksamheter.

Under tiden förvägras allmänhet, anhöriga och media rätten att ta del av handlingar och vårdpersonal, lärare och andra anställda förvägras rätten att utan risk för repressalier berätta om hur skattepengarna används. Vi måste förstås göra det vi kan redan nu för att säkerställa den offentliga insynen i hur skattepengarna används i privat drivna äldreboenden och andra välfärdsverksamheter.

Att det eventuellt kanske någon gång kommer ett lagförslag som delvis tar itu med den skriande bristen på insyn och transparens när det gäller hur skattepengar används i offentligt finansierade privata verksamheter räcker inte. Ska vi verkligen låta skattepengar rulla utan insyn och inte göra något alls under tiden? Vi kan ge kommunrevisionen utökade befogenheter och vi kan ställa krav i de avtal vi sluter.