Vid ett meningsutbyte under tisdagsnattens debatt mellan Barack Obama och Mitt Romney kritiserades presidenten av sin utmanare för hur han hade hanterat septemberattacken mot det amerikanska konsulatet i den libyska staden Benghazi. Mitt Romney bet sig fast vid att Obamas administration till en början kopplade attacken, som dödade fyra amerikaner, till en spontan demonstration mot en antimuslimsk Youtube-video som spelats in i USA. Med tiden visade det sig att det aldrig varit en demonstration, att det som hänt var en terroristattack. Romney menade att det tog för lång tid för Obama att korrekt karaktärisera händelsen och att han därmed inte tagit den på tillräckligt stort allvar.

Tittarna ställdes inför två kandidater som valde att fokusera på hanterandet av en specifik händelse, i stället för att diskutera en större utrikespolitisk agenda. Det har också varit ett tema under hela presidentvalskampanjen. Trots att Mitt Romney återkommande har kritiserat presidentens agerande i Mellanöstern och arabvärlden är det svårt att peka på särskilt många konkreta skillnader i vad han skulle ha gjort annorlunda. Båda kandidaterna vill koncentrera kampen mot terrorismen på så kallade drönarattacker och specialinsatser med mindre enheter av den typ som dödade Osama bin Laden, samtidigt som de avvecklar den amerikanska närvaron i Afghanistan. Både Romney och Obama tror på sanktioner snarare än öppet våld för att hindra Iran från skaffa kärnvapen. Varken utmanaren eller den sittande presidenten vill sätta in amerikansk militär för att avsluta den blodiga konflikten i Syrien.

Vad som skiljer de två från varandra är snarare nyanser och formuleringar. När Romney och Obama diskuterade detaljerna i Benghaziattacken var det en tävling i vem som har bäst ledarskapskvalitéer.

De två kandidaterna lägger stor vikt vid vissa nyansskillnader i deras utrikespolitik, ofta för att appellera till specifika väljargrupper. Till exempel har Mitt Romney försökt göra sig själv till en större Israelvän än Obama, i ett försök att engagera den kristna basen i det republikanska partiet och de judiska väljare som kan ha en avgörande betydelse i de viktiga delstaten Florida.

Men det finns skillnader. Romney har valt att lägga mycket av sin utrikespolitiska fokus på Kina. Han har anklagat den kinesiska staten för att bedriva ett valutakrig mot USA, där en undervärderad kinesisk valuta har gett Kinas exportindustrin orättvisa fördelar mot den amerikanska.

Överhuvud taget vill Romney att USA ska använda en skarpare röst i världen. Obamalägret har anklagat honom för att ha en onödigt konfrontativ syn på Ryssland. Romney har kallat Ryssland ”USA:s främsta geopolitiska fiende” och varit kritisk till Obamas nedrustningsavtal med den gamla fienden.

Barack Obamas utrikespolitiska agenda har också kritiserats från vänster. I våras avslöjade New York Times hur det går till när USA använder sig av så kallade drönarattacker för att döda misstänkta terroristledare. Obama och hans närmaste medarbetare har en ”dödslista”. På den finns ett antal individer som, om de hittas, kan dödas av en missil från en fjärrstyrd drönarrobot. Barack Obama är den som tar det slutgiltiga beslutet om attacken, men vad som har gjort den här proceduren extra kontroversiell är under vilka omständigheter som USA tar sig rätten att använda dödligt våld mot människor som skulle kunna vara civila. Det visar sig att det räcker att befinna sig i närheten av en al Qaida-ledare för att en vuxen man ska räknas som en ”stridande part” och därmed bli ett legitimt mål. Många menar att ”Obamadoktrinen” riskerar att skada och döda människor som inte har någonting med terrorism att göra.

”Dödslistan” kommer efter fyra år av besvikelser för de som förväntat sig en president som skulle ha mer respekt för individuella rättigheter än George W. Bush hade. Barack Obama lovade att stänga fånglägret Guantánamo Bay, vilket han inte har gjort. Han har fortsatt att låta militären hålla hemliga rättegångar mot misstänkta terrorister. Både på hemmaplan och utomlands har han kraftigt utökat den amerikanska statens möjligheter till övervakning och användande av våld i kriget mot terrorismen.

I mångas ögon är stora delar av Barack Obamas utrikespolitiska agenda bara en fortsättning av vad George W. Bush omorienterade sin administration till att göra under de sista åren av hans presidentskap. Det är en agenda som tvingar Mitt Romney att rikta in sig på detaljer och några få frågor att betona, för att kunna visa på skillnader mellan honom och den sittande presidenten.