Länge gäckade biets säregna dans vetenskapen, men efter noggranna studier kunde den österrikiska etologen Karl von Frisch 1930 påvisa dess betydelse och sociala funktion. Först alldeles nyligen har amerikanska forskare kunnat visa att han hade rätt.

När ett arbetsbi lyckats hitta en åtråvärd nektar-ådra i någon specifik blomma som står på à la carten för just hennes art så håller hon det inte för sig själv utan vill ivrigt berätta det för två eller tre väninnor.

Listen to the girlAs she takes on half the worldMoving up and so aliveIn her honey-dripping beehiveJust Like Honey, Jesus & Mary Chain

Detta gör hon, när hon kommer hem, genom att dansa runt i en liten åtta på vaxkakans vertikala vägg. Oftast är det för mörkt i kupan för att väninnorna ska kunna se hennes dans, så de följer med hennes minsta rörelse och ljud genom att hålla sig nära och hålla om henne med sina känselspröt.

Här kommer det finurliga. I dansen ritas en liten karta över närområdet, där lodrätt upp i kupan är solens position, och åttans ”mittstreck” är riktningen till nektarkällan. Om hela åttan lutar 45 grader åt vänster så får mittstrecket en lutning 45 grader åt höger. Om mittstrecket dansas från vänster till höger (och ”bågarna” omväxlande moturs och medurs) betyder det alltså att nektarn hittas om man far i en riktning 45 grader höger om solen så fort man kommer ut ur kupan (och relativt rappt måste det gå, eftersom solen rör sig över himlen). Vad som är ”mittstrecket” i åttan markerar dansösen med att dansa den med en vaggande kroppsrörelse, samtidigt som hon surrar taktfast, medan ”bågarna” dansas stabilt och tyst. Takten på hennes surrande beskriver avståndet – snabbt betyder kort och långsamt långt – i tydliga proportioner.

Inte så illa om man inte har råd med en smart telefon med GPS. Dessutom – det här är det mest bedårande av allt – surrandet. Det avges alltid hos vårt kära honungsbi i samma ton. 250 svängningar i sekunden innebär det jag under mina pianolektioner lärde mig var ett ”H”, men som tyskar och engelskspråkiga alltid har kallat för B. ”Bee” på engelska!

När den lilla ludna vännen med hela sin själ dansar fram kartan över omgivningen och ska beskriva sin – och snart sina vänners – färd till blomma och sött så nynnar hon ”bi bi bi bi bi bi” – därtill med anslaget till den tonart som låg Bach närmast hjärtat och som på klassiskt musikspråk vittnar om amorösa utsvävningar, vilket det ju faktiskt är frågan om när bi möter blomma (om än kanske mer för blomman än för biet). I vilket fall som helst – äntligen en varelse som skriver något vettigt och användbart på sin vägg, för lagom många intresserade, i sitt sociala nätverk.

Så bemästrar biet den klassiska kvadriviums alla kommunicerande storheter: Aritmetik – biet måste kunna registrera och återge rätt antal av de avstånds- och riktningsdimensioner som leder till blomman. Musik – takt och ton i rätt intensitet är ett måste för att kunna kommunicera sitt fynd på ett begripligt sätt. Geometri – förmågan att projicera en rumslig omgivning på ett vertikalt plan när hon dansar åttan. Astronomi – uppfattning om solens läge och rörelse på himlavalvet (bin ser solen även då det är mulet då de kan uppfatta ljusets polarisering).