Max: Säg mig, Albert, du som är vetenskapsman – är det verkligen möjligt för kvinnor att reproducera på egen hand?

Albert: Fullkomligt möjligt, redan i vår tid.

Max: Gode Gud!

Vilken gubbröra världen av i dag är. Skäggiga patriarkala kulturer åtnjuter en renässans, både i öst och väst. Film och tv levererar allt mer falsettartade och desperata alster som vurmar för ett könskonservativt 50-tal. Folk betalar pengar för att se band som Band of Horses. Allt detta liknar mer än något annat en försvarsreaktion. Ett reaktionsbeteende, med psykosnack. Men om det vi ser är ett försvar, vari ligger då hotet?

Män behövs inte. Sexuell, två- (eller fler) könad reproduktion är en relativt ny uppfinning i livets historia på denna jord. Fortfarande mångfaldigas det mesta av biomassan på planeten genom kloning – celldelning – en enkönad reproduktion. I stabila omgivningar är detta den mest anpassade metoden. Om miljön håller sig konstant, och vi trivs, så borde vi också tillämpa den. Det är en bra lösning i det korta perspektivet.

Problemet är bara: på lång sikt är ingenting sig likt!

Med perioder på hundratusentals år byter nord- och sydpol på jorden plats: magnetiskt, vädermässigt och klimatmässigt. Ljus, temperatur, fast mark och hav pusslas om till sina raka motsatser. En sådan total förändring av miljön kräver att livet följaktligen förändras, för att inte möta sitt försvinnande, sin utplåning, ur tiden.

De enklaste organismerna har en sådan omsättningstakt att de klarar sig: Mikrober, mögel, sporer, svamp. Vi sammansatta individer har det svårare. Vi har myriader av specialiserade celler att anpassa i tider av klimatförändring.

Tekniskt och praktiskt står vi på tröskeln till att kunna ta kommando över vår mänskliga reproduktion. Snart – om inte redan – är männens roll i mänskligheten överflödig. Detta är andemeningen i den ovan citerade polska science fiction-filmen Seksmisja från 1984.

Men jag tror att vi behövs. I det långa loppet är det gynnsamt med två- (eller fler) könad sexuell reproduktion för att snarare än perfekta (eller begränsat förändrade) avkommor som följer av en enkönad successionsordning ha två korsbefruktade uppsättningar skrynkliga anlag som kan turbodriva vår förändring, vår anpassning, mot en planet där polerna har smält och Jura-tidens stekheta klimat återuppstått (eller en kilometertjock ismantel täcker hela norra halvklotet).

Det finns många exempel på fler än två kön i naturen (Paramecia har åtta), men kraften av två är inte att förakta. Kvadratens betydelse för naturlagarna, solsystemets integritet och Jan Björklunds framtänder behöver knappast belamras med bevisbördans ok. Som en analogi för sprängkraften i utvecklingen när två genuppsättningar korsas: Ta en vanlig näsduk. Vik den dubbel 50 gånger. Dess tjocklek? Så tjock att den skulle nå fram och tillbaka till månen 146 gånger – och det finns naturligtvis långt fler än 50 skillnader i din farsas och din morsas anlag (om de inte är släkt).

Män behövs inte. Det finns dessutom gott om exempel på sammansatta organismer (ödlor, fåglar och fiskar) samt ett fåtal högre djur, där honor sköter sin egen reproduktion och män endast i sällsynta fall spontant alstras.

Även om vi inte verkar behövas för stunden – om vi så tycks göra mer skada än nytta – så tror jag att vi behövs i det långa loppet. I skrivande stund kan jag inte komma på någon riktigt bra motivering varför. Istället, ett imperativ: Vid profetens skägg!

*Misopogon betyder skägghatare. Ordet myntades av den rara kejsar Julian, i en självkritisk, skäggkritisk satir från år 363.