För hundratals miljoner år sedan sprack vår enda och runda kontinent Pangaia mitt i världens ocean. Salta tårar vällde ned i en många kilometer djup ravin och bildade Medelhavet – havet mitt i världen – Mare Mediterraneum. Världen fick nu fyra hörn.

Våra kommunikationsvägar, det vi ser och det vi hör, bygger nu nästan fullkomligt på ett fyrkantigt snarare än runt granulat. Känslan från vetskapen om detta, liksom de faktiska tillkortakommandena: vinylskivan låter alltjämt bättre än ljudfilen, fasta analoga linan bättre än mobilen och filmplåten förblir vackrare än digitalfotot.

Hur kan man beskriva vår flytande, bubblande och fugala värld genom ett rutnät, en digital kod? Det går. Vi är långt ifrån de första att digitalisera världen. Pythagoréerna hade utvecklat en två- (och kanske tre-) dimensionell digital matematik, utmärkt lämpad för geometrisk visualisering. Notskriften i medeltida kantatböcker ser ut som hålkorten för 60- och 70-talens datorer. Kunde Pythagoras bara bemästra kantiga figurer? Lät den medeltida musiken stolpig och trist? Nej, det går förstås utmärkt att digitalisera världen, då som nu. Men bara med människan som förmedlare.

Människan som gränssnitt mellan det fyrkantiga och cirkulära illustreras kanske som allra bäst i Leonardo da Vincis mest berömda tuschteckning Den vitruvianske mannen. En florentinsk renässanshunk i två poser: armar rakt ut och ben ihop i kvadraten, armar och ben i ett X i cirkeln. Den här teckningen, på ytan en studie i manskroppens ideala proportioner (samt en hyllning till den romerske mästerarkitekten Vitruvius) är egentligen den mest flagrant skrytsamma av alla Leos verk. Leonardo hävdar i och med den att han har löst det uråldriga problemet med cirkelns kvadrering (i korthet: om man har en cirkel av valfri storlek, att förvandla denna till en kvadrat med exakt samma area som cirkeln). Det kan tyckas enkelt, med ett snöre kan du knyta ihop ändarna, lägga det som en cirkel och sedan spänna det till en kvadrat med fyra häftstift i hörnen, men faktum är att en exakt lösning fortfarande är omöjlig. Och det vet ju varenda stolle att man inte kan få en fyrkantig kloss i ett runt hål, hur gärna man än vill.

Hur gjorde Leonardo? Det var en vacker förening av Pythagoras sats, Keplers triangel och en gammal hederlig passare (utförlig beskrivning ges till den nyfikne läsaren på begäran) men det ska vi inte bry oss om just nu. Det vi måste göra är att hitta den omvända lösningen i en fullkomligt digitaliserad värld. För även om Huey Lewis ylar om att det är fräckt att vara fyrkantig så bygger hans tokliberala kapitulation på att det finns ett alternativ. Hur kliver vi nu ur den kvadratiska kurran?

Genom att snurra. Ut med armarna, ihop med benen. Lura världen att du går med på att vara den fyrkantige vitruvianske mannen. Och börja sedan snurra. Runt, runt. Slit sönder tillvarons fångstnät genom att vara cirkulär ur fåglarnas perspektiv samtidigt som du spelar fyrkant. Utnyttja dimensionerna skoningslöst för att krossa tillvarons alla antingen/eller, svart/vitt och x/y. Bli en cirkelsåg med naglar som tänder och spinn loss för att kapa den kapade världen. Låt din kropp och själ lösa den olösliga cirkelns kvadrering – bara genom att snurra.

You spin me right round baby right round like a record baby right round round round

You spin me round (like a record), Dead or Alive, 1985

Allt medan omvärlden fortsätter att bli fyrkantig, förnuftig och förutsägbar, så fortsätter himlen att regna sina sfäriska tårar över oss. Utsökta genomskinliga glober bombarderar oss med insikten om att världen, skönheten, godheten och det sanna består – oaktat vilka geometriskt fulländade rutnät vi väljer att trassla in oss i.

En pixel är fyrkantig. En tår är rund. Vi kan med våra teknologiska redskap tolka världen genom ett hur finkornigt raster som helst. Det finns ingen undre gräns. Inte ens den nyupptäckta higgspartikeln (nämligen herr Higgs själv – skönt att han äntligen dök upp vid CERN så att de kan ägna sig åt något vettigt nu) har givit oss den slutgiltiga uppsättningen Legobitar med vilken vi kan forma tillvaron efter våra nycker. Världen är större än vi är. Och världen – känt redan under antiken trots mycket baktalande från sentida historiker – är rund. Så snurra. Bli ett med världen. Snurra tills du faller omkull.