Håller Miljöpartiets gröna färg på att flagna på grund av en önskan att både uppfattas som legitimt regeringsparti och attraktivt för ”moderna” människor som vill tänka realistiskt och framåt, inte drömmande och bakåt? Frågan är berättigad efter det jublande mottagande förslaget till nytt partiprogram fått av gamla Mp-kritiker till höger och vänster. Dessutom har Mp:s budgetalternativ framställts som en tvilling till socialdemokraternas. Är det alltså sant att Mp nu har slängt allt grönt drömmeri över bord och blivit ett ”realistiskt” parti som alla andra?

En och annan har reagerat mot att Mp vill spara mer än en borgerlig regering. Borde inte ett parti som prioriterar kamp mot ungdomsarbetslöshet bedriva en mer keynesiansk politik? Det är inte säkert. Ur ekologisk synvinkel är det orimligt att försöka lösa akuta finansiella och sysselsättningsmässiga kriser med ökad konsumtion för att ”få igång hjulen”. Istället pekar allt på att enda sättet att undvika de värsta effekterna av klimat- och miljökrisen är en successiv neddragning av konsumtion och förbrukning i den rika världen. Detta har nyligen än en gång påvisats i en skrift av en av medförfattarna till Romklubbens Tillväxtens gränser (1972), Jorgen Randers, i framtidsstudien ”2052 – A global forecast for the next forty years” (Chelsea Green, 2012).

Mp:s sparsamhetslinje, där man accepterar både utgiftstak och överskottsmål och nu vill hålla igen mer än en högerledd regering, behöver alltså inte tolkas som uttryck för ett behov att demonstrera ”ansvar”, utan kan lika väl förstås som ett bevis på att det bakomliggande tänkandet har avlägsnat sig från den traditionella tillväxtideologin.

Alltså måste andra metoder än den traditionella keynesianismen till för att uppnå full sysselsättning. Sedan länge har den gröna rörelsens huvudalternativ varit kortare arbetstid, ”dela på jobben”. Ofta har detta kopplats till någon form av garanterad basinkomst eller ”medborgarlön”. Men – har vi fått veta på senare tid – i förslaget till nytt Mp-program skrotas både tillväxtkritiken och kraven på kortare arbetstid och medborgarlön.

Det är inte sant. Begrepp som nolltillväxt eller nerväxt förekommer visserligen inte. Men det heter: ”Vi vill minska vår konsumtion så att Sveriges ekologiska fotavtryck per person snarast når en globalt hållbar nivå”. Och: ”En tillväxt som bygger på ständigt ökad konsumtion och ett ökat uttag av jordens resurser… är varken möjlig eller önskvärd”. Sextimmarsdagen är borta. Men det heter: ”En viktig reform är att sänka arbetstiden”. Ordet medborgarlön är borta. Men det heter: ”Alla har rätt till en grundläggande ekonomisk trygghet”. Och man kräver ”en samlad allmän försäkring som gäller vid sjukdom och arbetslöshet”.

Det är viktigt att understyrka att själva poängen med att det finns ett grönt parti är att det tydligt ska särskilja sig från andra partier. Det gröna perspektivet ligger i en annan dimension. Det finns partier som behandlar sina partiprogram och grundidéer som något katten släpat in och helst gömmer sina partikongressbeslut i garderoben, typ S om vinster i vården och kärnkraftsavvecklingen – för att inte tala om republiken. För ett grönt parti är det livsviktigt att upprätthålla närkontakt mellan grundidéer och dagspolitiska krav. Därför är det viktigt att åtstramningsvinklingen i Mp:s budgetalternativ motiveras ekologiskt. Det måste också tydliggöras att målet för grön sysselsättningspolitik är att alla ska ha ett meningsfullt jobb, inte att den totala arbetsmängden ska växa genom traditionell BNP-mätt tillväxt av konsumtion och produktion.

Gröna företrädare måste alltid i alla sammanhang påminna om att det rika Sveriges del i kampen för världens överlevnad bland annat innebär minskad konsumtion och kortare arbetstid. Enligt grön övertygelse leder detta inte till ett liv i fattigdom utan tvärtom till högre livskvalitet.