Kommentar: Tillgänglighet

Välfärdsstatens resurser är inte oändliga och det är därför politikernas uppgift att göra prioriteringar på ett sätt som inte missgynnar vissa redan missgynnade grupper. Att ställa studenter och funktionshindrade människor mot varandra på detta sätt är både smaklöst och oetiskt. Det visar på en ovilja att ta ansvar för sina beslut och dess konsekvenser. Göteborgs politiker har länge haft kännedom om bostadsproblematiken, inte bara för studenter utan generellt, men har ändå valt att inte bygga i den utsträckning som varit nödvändigt. Samtidigt som Göteborg profilerats som studentstad har det brustit i att bereda förutsättningarna för att detta ska kunna genomföras i praktiken, som vi nu ser konsekvenserna av. Att då ta till detta argument är billigt. Handikapprörelsen kämpade länge för denna lag och det var en stor handikappolitisk vinst att få till stånd den. Lagen innebär att alla medborgare, oavsett funktionalitet, ska kunna bo eller besöka andra, utan hinder.

Målet är naturligtvis att hela samhället ska vara tillgängligt för alla medborgare och funktionshindrade människor ska därför inte hänvisas till isolering i sina hem utan ska kunna ta del av samhället på lika villkor som icke-funktionshindrade medborgare. Nu har vi dessutom fått ännu ett medel i detta syfte, nämligen att tillgänglighet klassas som diskriminering. Att då börja diskutera detta i termer av ”talibanism” visar på en respektlöshet och okunnighet om många funktionshindrade människors livsvillkor.

I Socialstyrelsen rapport från 2010, Alltjämt ojämlikt, ser vi att det är fortsatt sämre på de flesta områden än för icke-funktionshindrade människor. I dagsläget är det helt enkelt så att samhället inte erbjuder alla medborgare lika villkor till delaktighet och dessa lagar är därför utmärkta sätt att motverka detta. Att, som AF Bostäders VD säga, att det ”bara” bor en funktionshindrad person i studentbostäderna är en ren bekräftelse på det som rapporten visar, nämligen att den otillgänglighet som råder och som en kanske upplevt sedan barndomen, påverkar ens möjligheter till att studera vidare, att flytta hemifrån och så vidare, även i vuxen ålder.

Genom att särskilja gruppen studenter från gruppen funktionshindrade (studenter) bidrar bara ännu mer till att försvåra funktionshindrade människors möjligheter till högre studier och fokus bör därför återgå till sakfrågan, det vill säga bostadsbristen för studenter, oavsett funktionalitet, eller andra faktorer. Ett samhälle för alla är ett långsiktigt projekt, men ju tidigare vi börjar desto snabbare är vi där.