Lillungen har fått sitt första pass. Vi var tvungna att väcka henne när hon skulle få sitt foto taget på polisstation, och det gjorde henne märkbart irriterad. På bilden ser hon därför ut som en liten grälsjuk anka, och i fältet för passinnehavarens namnteckning står med prydliga versaler: NOT ABLE TO SIGN. Tro jag det. Passet kostar 350 kronor.

Jag har själv alltid sett till att ha ett giltigt pass. För mig har passet symboliserat frihet. Om något, torde det vara ett tecken på hur djupt jag har internaliserat ett system som egentligen handlar om övervakning och kontroll.

Passets historia följer den moderna statens framväxt – och dess kontrollapparaters. Länge behövde man pass för att få förflytta sig inom Sverige, utan giltiga papper kunde man gripas för vagabonderi. 1860 avskaffade många länder, däribland Sverige, kravet på pass för såväl resor inom landet som över gränserna. Det var först med krigsutbrottet 1914 som passtvånget återkom i Europa. Den passfrihet som i dag förhandlas inom EU, knyts till hårdare passkontroller både inom unionens länder och vid unionens yttre gränser.

Och mitt pass är ett svenskt EU-pass. Så min känsla av frihet hänger också samman med värdet på detta pass i en global hierarki. Jag har fostrats till att se passet som något som öppnar dörrar snarare än stänger dem. Det är vad som garanterar min rätt att resa, och som samtidigt bevisar mitt medborgarskap i ett land som trots alla sina defekter ändå varit en hyggligt fungerande demokrati; ett land där jag inte har behövt känna rädsla.

Så är passet också ett bevis på vissa grundläggande rättigheter jag åtnjuter i egenskap av medborgare. När jag nu ansöker om ett pass för min dotter, talar den tjänsteman som handhar min ansökan om oss som ”kunder”.

Kunder? Passet är ett medborgarskapsbevis. 350 kronor kostar det, och jag tänker att det är en ganska ansenlig summa för den som lever på marginalen. Men om man nu gör det har man väl heller inte råd att resa utomlands? Och har man inte råd att resa utomlands, varför ska man då ha ett pass?

Så skulle man kunna resonera om passet bara vore en vara bland andra. Och kanske är det vad det har blivit. Åtminstone på språkets nivå har en medborgarhandling förvandlats till en konsumenthandling.

Det är symptomatiskt för den avpolitiseringens tid vi lever i, där allt fler sfärer införlivas i marknadens logik. Myndighetsutövning kommer att förstås som kundkontakt, en utveckling jag själv varit allt annat än befriad från när jag arbetat som universitetslärare. Men det tål att upprepas igen och igen och igen: demokratin bygger på en idé om att alla som omfattas av den har principiellt lika mycket att säga till om.

Men på marknaden är det den med mest tillgångar som har störst inflytande. Marknadens frihet är inte människans frihet; den oreglerade marknaden står i direkt motsättning till den demokratiska idén.

Därför bör också den tilltagande kundifieringen diskuteras i termer av det hot mot demokratin den utgör. På ena sidan myntet: ett permanentat auktoritärt undantag legitimerat i termer av krig mot terrorism. På den andra: en marknadsliberal yra och med den en accelererande varufiering av livet och politiken, på medborgarens bekostnad. Att de nyfascistiska rörelserna växer när demokratin i Europa allt mer framstår som ett spel för gallerierna, är knappast förvånande.

För 350 kronor köper jag ett pass åt min dotter. Och undrar om världen kommer att te sig lika öppen för henne som den gjorde för mig.