År 1939 stod ledamot Sven Lindroth upp i Stockholms stadsfullmäktige och riktade skarp kritik mot tidens flyktinghantering. Fullmäktige behandlade en förfrågan från Stockholmspolisen om extra anslag med anledning av den ökade mängden utlänningsärenden. Framför allt handlade det om flyktingar från Tyskland och Österrike.

Lindroth talade om hur dessa skyddsökande ”tagas i förvar på polisstationen, man tar fingeravtryck av dem, man gör vanliga brottslingsfotografier för förbrytaralbum, som finnas i alla länder, man tar alla slags kännetecken […] man uppgör med andra ord en kriminalkatalog över dessa flyktingar, som om de vore de grövsta brottslingar.”

Detta var före Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ännu hade inte Artikel 14 slagits fast: var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Det var 1930-tal, krig, totalitarism, rashygien och antisemitism.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter säger första artikeln i samma deklaration.

Att Sverige står bakom de mänskliga rättigheterna lär sig varenda unge i skolan. Hur lång tid tar det innan de också upptäcker med vilken cynism Sverige gärna talar om de mänskliga rättigheterna när det ligger i rikets intresse, men vid andra tillfällen låter dem väga luft?

För det är inte mycket som i dag skiljer sig från Lindroths beskrivning, annat än var flyktingarna kommer ifrån. Det är 2010-tal, krig, nynationalism och religiös fundamentalism, homofobi och islamofobi. Talrika är de som har goda skäl att åberopa Artikel 14.

Här i Sverige gör vi som man gör mest med dessa människor: Låser in dem. Brottsmisstanke behövs inte. Det räcker att en utvisningshotad flykting antas ha benägenhet att avvika för att hen ska tas till förvaret. Nu tycks inte ens förvaren längre räcka till. Förra året öppnade Skogomeanstalten i Göteborg en särskild avdelning för utvisningshotade flyktingar.

Det väckte viss uppmärksamhet. Skogome är när allt kommer omkring en kriminalvårdsanstalt. Kriminalvårdens säkerhetschef förklarade att avdelningen var tänkt för dem som var ”för desperata, för ledsna, för sorgsna.”

Jag tänker mig en dialog värdig en novell av Kafka:

”Vilket var brottet?”

”Brottet var sorg, min herre.”

Häromdagen uppmärksammade Aftonbladet att personalen på förvaret i Kållered är förbjudna att ge de intagna någonting som helst att äta efter klockan 21. Detta gäller också mat de förvarstagna fått av besökare, och som alltså är deras egen. ”Skulle jag ge en smörgås till någon på natten kan jag räkna med repressalier från chefen”, säger en anställd.

När Aftonbladet ber enhetschefen Leif Andersson kommentera, säger han att det finns vetenskapliga belägg för hur viktigt det är att förvarstagna har fasta rutiner för att må bra.

Oskyldiga människor blir inlåsta som vore de brottslingar. Detta för att de visar ovilja att lugnt och snällt återvända till platser de tidigare flytt. De behandlas som om de saknade alla rättigheter, ner till mest grundläggande nivå: de förbjuds att äta av sin egen mat om de råkar blir hungriga vid fel tid på dygnet.

För att de mår bra av rutiner?

Att behandla människor så är att behandla dem som någonting annat än människor. Det är att förödmjuka och bryta ner till foglighet. Vi är alla ansvariga. Men på vissas axlar vilar ansvaret tyngre.

Leif Andersson medverkar personligen i avhumaniseringen av vissa kategorier människor. Han bidrar till ett samhällsklimat där vissa människor görs rättslösa och kan behandlas hur som helst. Han gömmer sig bakom ”vetenskapen”. Det gjorde man på 1930-talet också. Vi vet vad det ledde till då.