Patricia Lorenzoni.

Synpunkten


Patricia Lorenzoni
  • En "rolezinho" tar över en shoppinggalleria i Rio de Janeiro, 18 januari. De spontanta samlingarna började som förströelse men har utvecklats till en protest mot diskriminering och exkludering.
Fria Tidningen

Rolezinho - när leken vänds till protest

När periferins ungdomar dansar in i shoppinggallerian möts de av batonger. Patricia Lorenzoni om en ny brasiliansk rörelse mot utestängning och diskriminering.

Nyligen anländ till Brasilien lär jag mig ett nytt ord, ”rolezinho”. ”Rolê” betyder ungefär att hänga omkring, utan förpliktelser och bekymmer. Suffixet ”zinho” är en diminutiv av det slag brasilianare älskar att hänga på ord, och som ger språket en närmast gulligt avväpnande karaktär. Kanske kunde man översätta med ”att småhänga”? Vid en rolezinho samlas ungdomar i ett shoppingcenter för att umgås, flirta, beundra sina favoritmärken och lyssna på brasiliansk funk.

I början av december kom 6000 ungdomar till en rolezinho på Shopping Metrô Itaquera i São Paulos östra periferier. De skapade, sägs det, panik. Fler liknande rolezinhos följde. Repressionen har varit hård. Domstolsbeslut har med hot om höga böter förbjudit eventen, polis och militärpolis har kallats in och flera shoppingcenter har placerat väktare vid entréerna. I några fall har väktarna varit så nitiska att butiksanställda utestängts från sina egna arbetsplatser.

Ordformen till trots, avväpnande har det inte varit.

Vad är det som hotar så? Framför allt är ungdomarna fattiga. Kids från periferierna tar på sig sina finaste märkesvaror, sjunger funkrefränger som hyllar märkeskult och samlas i marknadens tempel för fest och tillbedjan. Visst har enskilda fall av skadegörelse rapporterats. Men det uttalade målet har varit att träffas och ha kul, utan bråk eller stöld.

Men när periferins ungdomar dansar in i shoppinggallerian, ja, då möts de av batonger.

Så kanske är det mest intressanta hur denna hyllning till konsumismen bemöts som samhällsomstörtande. Helgutflykten till shoppingcentret är bland det mest väletablerade i den brasilianska medelklassens vardagskultur. Syftet behöver inte vara att köpa något, det räcker att ströva. Men inte alla har självklart rätt att vandra på de marmorlagda golven. Inte ens om du har pengar i handen.

För är du fattig, lyser det alltid igenom. Om inte annat när du i kassan visar upp sedlar istället för kreditkort. Antropologen Rosana Pinheiro Machado citerar en butiksanställd: ”Det spelar ingen roll att de har märkeskläder ... Fattiga använder bara levande pengar. De kommer hit och man ser ögonblickligen att de är fattiga.”

Periferiernas unga känner diskrimineringen utifrån såväl hudfärg som klass alltför väl. Dit man innerligt gärna vill gå, men inte är välkommen, dit kommer man i grupp. Och nu tillåter de sociala medierna att dessa grupper växer med tusenden.

Få saker tycks vara så oroande som när fattiga rör sig i grupp. Om repressionen har lyckats med något, är det att politisera vad som mest tycks ha börjat som ett lekfullt apolitiserat uttryck för konsumistiskt begär. När entrédörrarna låses för alla som ser lite för bruna och lite för fattiga ut, vänds leken till protest. Olika aktivistgrupper – anarkister, afrostudenter, de hemlösas rörelse – har börjat hänga på vågen. Rolezinhos har redan börjat få en ny karaktär.

Så skapar sig makten sina egna monster.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu