Som psykolog är det både fascinerande och skrämmande att ta del av hur hotet om klimatförändringar hanteras. I tidskriften Nature i juni i år hävdar en grupp forskare att om ungefär femtio år kan medeltemperaturen på jorden vara högre än någonsin under den tid som det funnits människor på jorden. Redan nu dör flera hundratusen människor om året i följderna av den globala uppvärmningen, och denna sommars översvämningar och extrema värmeböljor i många delar av världen ger en försmak av vad som komma skall.

De flesta klimatforskare menar att utsläppen av växthusgaser måste börja minska under detta decennium. Vi som lever nu har alltså från forskarsamhället fått den ansvarsfulla uppgiften att på några få år förändra våra samhällen så att en mänsklig katastrof ska kunna undvikas. Och få av oss vill väl att de som är barn nu ska behöva uppleva de allt svårare livsförutsättningar som blir följden av en process med ökande global medeltemperatur.

Samhällets reaktion på denna hotbild borde därför vara som inför ett annalkande världskrig: feta tidningsrubriker, brandtal i extrainsatta riksdagsdebatter och demonstrationer som kräver omedelbara åtgärder. Men istället görs väldigt lite för att detta hot inte ska bli verklighet.

Denna oförmåga att förstå klimathotets realitet innebär en djup tragik och en moralisk kollaps gentemot kommande generationer. Hur kan det komma sig att vi har kunskapen om att mänskligheten går mot en sämre framtid, men gör så lite för att förhindra detta?

Enligt mig är förklaringarna psykologiska. En förklaring har att göra med att vi i hög grad styrs av närliggande fördelar. Psykologiska experiment visar att vi har svårt att väga in framtida försämringar i våra beslut. Detta kan också beskrivas som att faran med ökad global uppvärmning är för abstrakt för att bli känslomässigt påtaglig. Ett försök att göra konsekvenserna tydliga har gjorts av den amerikanske filosofiprofessorn John Nolt. Han har försökt beräkna hur många människor som i framtiden kommer att skadas eller dödas som ett resultat av USA:s utsläpp av växthusgaser. Uppskattningen är att varje amerikan kommer att skada eller döda två andra människor. Även om en sådan beräkning är svår att göra ger den ett hum om den globala uppvärmningens konsekvenser. Per capita är Sveriges utsläpp ungefär en tredjedel av USA:s. Utifrån Nolts beräkningar skulle då de flesta svenskar ge upphov till att en annan människa skadas eller dödas, och Sverige som land skulle ge upphov till lidande eller död för 6 miljoner människor.

Tanken att andra människor kommer att drabbas av mitt sätt att leva gör dock inte att vi självklart blir motiverade att förespråka åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser. Det har att göra med fenomenet ansvarsdiffusion. Ingen vettig människa skulle göra en flygresa om hon visste att just den här resan kommer att resultera i att bonden Maruf i Bangladesh får sitt hus översvämmat och hans yngsta dotter Sumi dör. Men så fungerar inte den globala uppvärmningen. Istället är resultatet av just mina utsläpp osynligt. Därför har inga specifika individer ansvar för en specifik negativ händelse. Då är det lätt att tänka att visst är det tragiskt med den globala uppvärmningen, men det är inte mitt fel, utan någon annans (till exempel USA:s eller Kinas). Att hantera ansvarsfrågan via syndabockstänkande alltså. Men metoden fungerar inte så bra eftersom det är livsstilen hos hela den globala över- och medelklassen som ger de ökande utsläppen av växthusgaser. Som den amerikanska psykologen Dan Gilbert uttrycker saken: den globala uppvärmningen saknar mustasch.

Gilbert har också konstaterat att ett problem med den globala uppvärmningen är att den, paradoxalt nog, kan sägas gå för sakta. Även om vi lyckas begränsa uppvärmningen till två grader är det troligt att havsnivån om 100 år har ökat med omkring en meter. Skedde höjningen under 1000 år skulle nog mänskligheten kunna anpassa sig på ett rimligt sätt. Om vattennivån istället steg med en meter under 10 år skulle världsbefolkningen få en chockerande erfarenhet. Det skulle synas även här i Sverige att något är på tok. En så snabb höjning skulle därmed skapa motivation för att se till att ökningen inte blir tre eller fem meter. Det som är på gång nu – att havsnivån stiger med minst en meter under 100 år – kommer att drabba miljontals människor när bördig mark läggs under vatten. Samtidigt gör det långa tidsperspektivet att det blir svårt för oss nu levande människor att vidta tillräckligt radikala förändringar för att förhindra att detta och värre hot realiseras.

En djävulsk aspekt av den globala uppvärmningen är alltså att den går för snabbt för att vi på ett skonsamt sätt ska hinna anpassa oss, men för långsamt för att vi riktigt ska förstå dess realitet. Och vi får ingen hjälp från våra medfödda rädslor (såsom rädsla för mörker eller ormar) eftersom koldioxid varken syns eller luktar och i lämpliga mängder även är gynnsamt för livet på jorden. Hoten förmedlas istället via knastertorra forskningsrapporter. Och sådana leder inte till starka känslomässiga reaktioner av rädsla och ilska, utan snarare till vag oro. Så om vi utgår från våra känslor kommer vi att tro att det nog inte är så farligt ändå. Att vi inte är utrustade för att ta hänsyn till de atmosfäriska konsekvenserna av vårt agerande, är lätt att förstå. Människan är en från savannen utvandrad apa, som i en kombination av tur (oljefynd) och skicklighet (abstrakt tänkande) skapat en högteknologisk och svårbegriplig värld.

Slutsatsen blir att så länge vi människor styrs av vår normala psykologi – alltså att ta större hänsyn till fördelar i nuet än till värre nackdelar på lång sikt – kommer vi att göra för lite för att begränsa den globala uppvärmningen. Vi blir som anekdotens groda som låter sig kokas, bara vattnets uppvärmning går tillräckligt långsamt.

Innebär det att situationen är hopplös? Inte riktigt. För att samhället ska komma in i en fas av nyorientering krävs två saker. Den ena är snabb folkbildning. Att bryta det som Anders Wijkman och Johan Rockström kallar ”den stora förnekelsen” och få människor att ta till sig kunskap om läget på planeten. Det andra är att börja behandla klimatfrågan som en etisk fråga och inte som en teknisk.

Att se klimatfrågan som en etisk fråga innebär att vi inte har rätt att försämra livsvillkoren för kommande generationer människor. Därför måste vi tillgripa tillräckligt radikala åtgärder för att förhindra att så sker. För att lyckas med det måste vi snabbt bli mer psykologiskt sofistikerade. Vi måste omvärdera vad som är viktigt i livet. Göra upp med den ständigt ökade köpkraftens illusion och lockelse, och istället prioritera en etik med globala hänsyn. Så att vi får ett psyke som är anpassat till den globaliserade värld där det egna livet är beroende av hur alla andra människor lever sina liv. Kort sagt, göra en omprövning som leder till en mental omställning, och se att ett annat sätt att leva är möjligt.

Bara genom att styras av en globaliserad etik kan vi med vårt förnuft förespråka tillräckliga åtgärder. Våra känslor kan vi tyvärr inte lite på. De blir tillräckligt starka först när katastrofen är upplevbar med våra sinnen. Alltså, när vi ser att Titanic faktiskt håller på att sjunka.

Om vi inte lär oss att styras av en sådan etik, utan hävdar att politiken även framöver ska inriktas på bättre livsvillkor för nu levande svenskar (fast givetvis garnerat med prat om att vi, lite så där vid sidan om, samtidigt och i förbifarten, också ska lösa klimatfrågan) blir cynismen uppenbar. Eller kan någon verkligen tro att det finns realism i att kunna hantera ett så monstruöst svårlöst problem som den globala uppvärmningen om det inte ens står högst på agendan?

Som ett resultat av en global etik ser vi till att Sverige snabbt minskar utsläppen. Dessutom satsar vi resurser för att hjälpa de som drabbas värst av klimatförändringarna, till exempel för återbeskogning av mark. Ta från militärbudgeten. För det är inte Super-Jasplan som ger säkerhet på 2000-talet utan satsningar på mer jämställda livsvillkor i en globaliserad värld. Resultatet blir ett samhälle med lägre konsumtionsnivå, men med en hållbar livsstil. För andra halvan av 1900-talet var ett oljeberusat och konsumtionsstint samhälle som vi måste lägga bakom oss, vare sig vi vill eller inte. I stället kan vi leva i ett samhälle som ger oss en moralisk värdighet.

Om vi trots forskarnas varningar väljer att bedriva politik som buisness as usual, får vi räkna med att framtidens dom blir hård. Redan under 2020- och 2030-talen kommer förmodligen de som växer upp nu att se på sina föräldrar som ganska besynnerliga varelser. Självupptagna och psykologiskt primitiva, som hade chansen att göra skillnad för världens framtid, men inte tog den. Då kan vi inte säga att vi inte visste, för vi vet. Och vi kan inte skylla på vårt psyke. Det är visserligen besynnerligt att vårt biffätande, vårt bilköande till jobbet, och den där efterlängtade flygresan till sol och värme, ökar risken för att människor som ännu inte är födda ska svälta ihjäl. Det är en insikt som är svår att ta på allvar och veta vad man ska göra med. På så vis är det synd om oss människor: det är på ett mycket svårbegripligt sätt som vi dödar medmänniskor på 2000-talet. Det är inte direkt och det är inte avsiktligt. Men vi har kunskap om att vi offrar andra människors liv för vår egen bekvämlighet. Att vi vet detta gör oss moraliskt ansvariga. Därför kommer vi till slut att ställas till svars för vår passivitet.

Invändningen mot att en mental omställning måste påbörjas omedelbart är given: det inte är möjligt, och är det möjligt är det i vart fall inte möjligt annat än på lång sikt. Gentemot sådana invändningar finns två svar. Det ena är: som situationen i världen är nu, är det bara det som ser orealistiskt ut, som är realistiskt. Det andra svaret är: vi gör förändringen nu, för att det är nödvändigt. Allt annat är slöseri med tid.