Jag läser med stort intresse så mycket jag kommer över i svensk press om rättsfallen Quick och Assange. För något vecka sedan läste jag Rikard Warlenius krönika I Fria Tidningen (29/8). När det gäller Assange har jag ingen aning om hur mycket kräkkänslor den mannen förtjänar. Är han ett fegt kräk som den svenske socialministern och självutnämnde domaren Göran Hägglund utan rättslig prövning har konstaterat? Professorn i civilrätt vid Stockholms universitet Mårten Schultz skriver hänsynsfullt i sin krönika i DN den 29 augusti att Hägglunds yttrande var olyckligt. Det är ganska uppenbart att han egentligen menar att det helt enkelt var omdömeslöst av en minister, en person i regeringsställning som ignorerar landets juridiska processer och därmed fläckar ner Sveriges rykte som ett land med rättssäkerhet.

Men skadan är redan skedd enligt Schultz och nämner det skandalösa exemplet på svensk rättslöshet då CIA gavs fria händer att i smyg (hade man hoppats) och utan rättslig process komma hit och föra bort två egyptier. Detta är inte bara en rättsskandal! Det är ett rättsligt illdåd, iscensatt av Sveriges utrikesminister och Sveriges justitieminister. Den ena av förövarna lever inte nu men har hedrats med en offentlig minnesplats, och den andre driver en advokatbyrå tillsammans med Thomas Quicks försvarsadvokat Claes Borgström, som om det hade funnits dödsstraff i Sverige inte hade förhindrat att hans sannolikt oskyldige klient dömts till döden och avrättats utan någon som helst teknisk bevisning.

Det är många förutom jag som har full förståelse för att Julian Assange till varje pris vill undvika att sätta sina fötter på svensk mark.