Brooklyn intog Stockholm
Ett samarbete mellan Debaser och ett ölbryggeri från Brooklyn tog i helgen en uppsjö främst nya band till Stockholm och Malmö. Festivalen på Debaser fungerar som en slags brobyggare mellan två stora musikscener. Brooklyn är ett av USA:s konstnärliga nav och har på senare år accelererat i den positionen, inte minst musikaliskt med stora grupper som The Strokes, MGMT, TV on the Radio och Vampire Weekend.
De flesta spelningar på festivalen var glest befolkade vilket är märkligt med tanke på kritikerhyllade band som The Hold Steady, Phosphorescent och Blonde Redhead. Ändå relativt välkända i sammanhanget och alla med flera hyllade skivor i bagaget. Genremässigt en brokig festival som spände mellan skränigare postpunk och garage till singer/songwriter, electropop och indierock. Det var också en bra blandning mellan kvinnliga och manliga artister. Tyvärr fanns inte det där riktigt stora dragplåstret, jag hade gärna sett band som Here We Go Magic, Yeasayer, Grizzly Bear eller The National för att ytterligare spetsa till utbudet.
Blonde Redheads spelning var den största behållningen under första dagen. Sångerskan Kazu Makino i det över två decennier gamla tremannabandet, med tvillingbröderna Amedeo och Simone Pace på gitarr/vokal och trummor, har en egen lyskraft. De försökte skapa en utomjordisk ljudbild med hjälp av mullrande bas, no wave,- shoegazing- och post punk-influenser och Kazus ljuvliga altröst. Det var mycket suggestivt och plus 35-publiken såg ut att sugas in i deras universum.
Tidigare under dagen gav postpunkbandet Crystal Stilts en habil konsert med en för genren ovanligt tråkig och robotlik sångare. En skramlig ljudbild gjorde att Brad Hargetts mörka röst inte nådde igenom. Gruppen var tyvärr nonchalant och försökte mest spela coola. Det är synd på ett fint låtmaterial. Tack och lov förgyllde DIIV:s hypnotiska spelning senare under kvällen. Sångaren Zachary Cole Smith, från Beach Fossils, formligen studsade fram och tillbaka. Bästa låtarna var “Doused”, ”How long have you known” och “Sometime”. De skapade en stark och melodisk postrockstämning; visserligen harmlös men oerhört eggande.
Phosphorescent, med ensamme sångaren Matthew Hough, blev en skön kontrast. Det var avskalat och han bjöd på flera små juveler under en timme. Bäst var låtarna “Los Angeles” och “Wolves” i slutet av konserten.
Electropopgruppen Au Revoir Simone, som spelade före Blonde Redhead, gör långt ifrån den electropop vi är vana vid, mer angränsande till noise pop, och det blir tydligt att här har Sverige så mycket mer att ge. Det märktes också på publiken.
Cults spelning på Debaser Medis andra dagen var en höjdpunkt. Bandet gav ett drömskt intryck, angränsade till Phil Spectors universum, med Madeline Follin på underskön sång.
Förväntningarna var höga på avslutningsakten The Hold Steady sedan gruppen ställde in en konsert i Stockholm 2008. Det höll i omkring 45 minuter, sedan började det bli lite långtråkigt i den halvfulla salen trots en karismatisk Craig Finn som verkligen gjorde en hjälteinsats med sin energiska framtoning. Men musiken och dramaturgin räckte inte ända fram; om det var 200 personer i lokalen inledningsvis så var bara 70-80 kvar på slutet.