Succé för nya jazzfestivalen
Från konserthallar till klassiska jazzhak, från herrgårdar och hotell till biografer och barer. Vart man än vänder sig är det jazz i luften. Jens Ahlberg gillar jazzfestivalens nya koncept.
Bebop, rockjazz, folkmusikjazz, soul, funk och frijazz. Jazzfestivalen intog Stockholm förra veckan och det nya konceptet med många olika inomhuslokaler fungerar överraskande väl, även om jag kan sakna Skeppsholmens inramning.
Den första dagen inleds med Goran Kajfes Subtropic Arkestra. En exceptionell oktett vars musik bygger på influenser från Mellanöstern, Etiopien och latino. Goran Kajfes som stämningsskapare, Jonas Kullhammar (saxofon) som briljant upptempo-solist och Per "Ruskträsk" Johansson som ljudmässig utsmyckare kan inte bli fel. Förbandet Ragini Trio är intressant och återhållsamt i jämförelse med Subtropic Arkestras frenetiska stomp.
På onsdagen ger Miles Davis kronprins, altsaxofonisten Kenny Garrett, ett efterlängtat gig på Fasching i en kavajklädd kvintett. En stark uppvisning av tajt och hårt pulserande jazz i världsklass, med en sådan där tekniskt muskulär virtuositet som kan känneteckna amerikansk jazz, vilken kanske inte faller alla i smaken. Pianisten Vernell Brown visar upp en häpnadsväckande begåvning på flygeln. Det är så man tror att tangenterna ska flyga sin kos i det snabba tempot.
Men gruppen rör sig också bekvämt inom frijazz, blues och gospel, ibland med ett dämpat uttryck, andra gånger i ett Coltraneskt landskap. Förbandet, den helt igenom kvinnliga sextetten ledd av Anna Högberg under namnet Attack är en kontrast, med ett mycket lågmält sound som berör ett avantgardistiskt uttryck. En angenäm överraskning.
Fredagen tillhör Avishai Cohen with strings. Cohen rör sig hemtamt i Sverige sedan hen slog igenom på Skeppsholmen 2006 och har spelat in skivor i landet. Med en stråkkvartett, en lysande stjärna på piano i Haimovitz Weinschel, trummor och det för jazzen ovanliga instrumentet oboe skapar hen med sin kontrabas som mittpunkt ett litet mirakel för det lika fullsatta som jublande Konserthuset.
Hen kommer inrusande direkt från flygplatsen och trollbinder publiken med humor, värme och en jazz stöpt i världsmusiken och folkmusiken. Hen sjunger själv serfardiska ladinos från Spanien och gör en duett med cellisten Yael Shapira i Morenita. A Child is born av Thad Jones spelas väl avvägt, men det är en tolkning av en libanesisk folksång av en känd sångerska som är den främsta behållningen denna kväll. Konserten har en klockren dramaturgi och är en enastående uppvisning.
När Cassandra Wilson går på samma scen med Harry Tubman-trion på gitarr/banjo, trummor och bas är det tyvärr inte en hit. Hennes röst kommer inte till sin rätt i gruppens lite murriga voodoo-jazzsound, spöklikt som från Mississippis innersta träskmarker.
Lördagens giganter är Carla Bley Trio i Grünewaldsalens eleganta kammarmusikrum. 77-åriga Carla Bley har med sig Andy Shepard på saxofon och sin man Steve Swallow på bas. Repertoaren spänner över hela karriären. De har spelat länge tillsammans och det märks på samspelet, den nästan onaturligt organiska helheten. Inledande Wildlife är utsökt i sin impressionism, och trots en generellt lågmäld framtoning bryter de av med partier av lysande frijazz
Gruppen är sobert svartklädd, Carla Bley sitter som en hopkrupen korp över sin flygel, Steve Swallow klänger sig fast vid sin stora halvakustiska bas. Kompositionerna framförs som vore de klassiska kammarmusikstycken och trots det precisa, minimalistiska uttrycket kan ändå improvisationer uppstå. Det grooviga svänget i Thelonious Monks Misterioso är en av kvällens höjdpunkter.
Sista dagen inleds med den stora jazzsångerskan Dianne Reeves. Hen har fyra grammisar som bästa jazzsångerska i bagaget och brukar jämföras med Sarah Vaughan. Hen är mästare på "scatting" (improviserad sång utan ord) vilket hen visar från och till. Hen har en remarkabel spännvidd i rösten och blandar världsmusik med r'n'b och ibland pop. Från vackra balladen I'm in love again över afroinspirerad scatsång mot en bakgrund av latin-jazz till Marley-låten Waitin in vain – det säger mycket om hennes bredd. Men spelningen är mer ett proffsigt hantverk än inspirerande och överraskande.
Cindy Blackman Santana är ett överraskande val direkt efter Dianne Reeves. Inom loppet av 40 minuter har kanske närmare hälften av publiken lämnat Konserthuset. Hen är inspirerad av Tony Williams trumstil och bokstavligen bombarderade Konserthuset med sitt trumfyrverkeri, så det kanske inte var så konstigt att många äldre reste sig och gick. Men det är första gången i mitt liv som tårarna strömmar ner för kinderna när jag hör ett åtta minuter långt trumsolo utan sång. Det är en omvälvande, hypnotisk uppvisning i världsklass.
Avslutande Shai Maestre Trio på Fasching blir det kanske svängigaste, mest samspelta och publikförlösande giget på festivalen. Shai Maestro har precis släppt nya skivan Road to Ithaka och jämförts med Esbjörn Svensson. Hen har visserligen folkmusikens lyriska svävande som Esbjörn Svensson hade men är mycket mer upptempo i vissa partier. Shai Maestro har en enorm närvaro i spelstilen och kommunicerar hela tiden, med Jorge Roeder på kontrabas, Ziv Ravitz på trummor och med publiken; hen hummar, skrattar, sjunger och skriker till när en ton sitter extra bra. Hen spelar till och med på pianosträngarna under de inledande minuterna, som om det var en harpa. En fin avrundning på en riktigt lyckad jazzfestival. Väl mött nästa år!