Avspänt och intimt på endagsfestival
I den vackert belägna Lilla Galärparken på Djurgården, omstoppad vid strandkanten, hörs Tomas Andersson Wijs röst när jag närmar mig till fots. Gainesville-festivalen är ett litet privat initiativ och har ett mysigt koncept: en liten scen, några fik och ett par restauranger. Det känns som att vara på spelning i någons trädgård, och det är den intima närvaron som detta medför som är det mest positiva med denna lilla endagsfestival, förutom de fina musikerna då. Det är en ganska vuxen festival, vilket märks.
Tomas Andersson Wij inleder med en strålande mjukstart. Hans låtar passar den lite ödsliga stämningen tidigt på dagen. Utsikten mot Strandvägen och Nybrokajen ger festivalområdet en utsökt atmosfär. Den fina inledningen går över i Gustaf Törlinds otippade grupp som med en kvinnokör i tajta fodral och Gustaf själv i läderbyxor, solglasögon och slickat utseende intar scenen med mjukrock med r'n'b-touch. Ganska slätstruket. Mitt under spelningen börjar regnet vräka ned. Alla flyr under tälten, men gruppen får oväntat stöd av en kvinna som dansar ut extatiskt i regnet och bidrar med moraliskt stöd. Kamerorna smattrar under tälttaken.
Festivalens pärla blir Karima Francis, en androgyn singer/songwriter från England. Hon har en otrolig röst och låtar som kryper under skinnet. Med sig har hon en kompgitarrist som ser väldigt allvarlig och uttråkad ut. Det är hennes första besök och hon är väldigt glad över det fina mottagandet i Sverige, i motsats till Storbritannien där det verkar vara ett hårdare klimat.
Gainesville lunkar på i maklig takt och Sophia Knapp äntrar scenen med ett habilt band, men det sprakar inte riktigt om framträdandet. Bättre är då Anna Järvinen med sin vemodiga pop och fina röst. The Nomads, Loosegoats och Nick Lowe blir en lyckad avslutning på ett samkväm som trots att det "krockade” med Stockholms kulturfestival var ett mycket lyckat drag. En skönt avspänd endagsfestival med gott om plats för publiken.