För sjätte året i rad arrangeras den orediga Göteborgsfestivalen Way out west, denna gång med ett ovanligt starkt startfält. Jag kastas in i slutet av Nnekas soul, reggae och rap och slås tillbaka av basen på gräset. Volymen visar sig vara på nya rekordnivåer i år. Nnekas självklara utstrålning blir en bra inledning på festivalen. Därifrån vandrar jag förbi Deportees för att se en annan mångårig “stjärna”, Thurston Moore, denna gång utan Kim Gordon. Moores inflytande över indierockens utveckling kan inte underskattas och varför visar han på scenen. Han är på gott humör och kastar sig energiskt över gitarren, ramlar ned från scen och låter publiken spela på gitarren som pluggas ur flera gånger i hans ständiga knyckiga rörelser på scenen. Det är tajt men skapar ändå en känsla av frijazz och improvisation. “Cindy rotten tanks” och “Orchard street” är några av de bästa låtarna.

Som kontrast gör De la Soul en ganska medioker tillställning, med tunga rytmer och beats och påfallande få gamla old school-hittar. Me, Myself and I spelar de förstås. De försöker skapa direktkontakt med publiken. Det lyckas inledningsvis men det blir tjatigt i längden. Soundet är för hårt och den melodiösa flower power-känslan uteblir.

Florence and The Machine gör en bländande vacker konsert. Sångerskan Florence Welchs röst ljuder i många tonlägen, publiken jublar när “Far away” spelas och tempot är högt då Florence dansar på scenen. Det är en härlig dynamik mellan scenen och åhörarna. “Say my name” är konsertens höjdpunkt och låten inleds med ett vackert harpsolo. Bandets turné avslutas på topp.

Den stora återföreningen med Refused, Dennis Lyxéns hardcoreband från 90-talet, blir en av kvällens stora behållningar. De inleder i rasande tempo när ridån faller ned och blåser igång publiken med tunga punkriff. Dennis är van publikdomptör och äger helt och hållet åhörarnas uppmärksamhet. Han dansar omkring och benen är som trumpinnar i luften, han jonglerar med mikrofonen, klättrar på högtalarna och ljusriggarna.

– Glöm inte bort att ni aldrig ska ha tråkigt! skriker han efter att ha pumpat ut en mäktig "New Noise" som ingen kommer undan.

Den hårda musiken bryts av med ett mjukt mellansnack om att Refused aldrig skulle stå på scen igen om det inte vore för alla trogna fans. Han säger också att hans dystopier från de unga åren visat sig bli profetiska.

Bandet är oerhört samspelt. Bäst är “Everlasting och "New Noise”, den förra imploderar i bröstet av hårt hållen rytm och den andra sväva ut i crescendon, instrumentalt gitarrmangel och ett postrockliknande avslut. Publiken är i extas.

The Black Keys gör en habil spelning. Gruppen spelar en blues och southern rock som ibland tangerar funk. Hitten "Next girl” gör publiken förtjust och bevisar hur stora The Black Keys blivit det senaste året. De levererar självklart, fast det i längden kan bli lite väl jämntjockt med de Hendrix-influerade riffen.

På Storan kör Kindness sin soul-funk, rock och electronica till allas belåtenhet. Sångarens dekonstruktion av 80-talsfunk á la Prince är charmerande. The Chromatics får igång dansfötterna med fina uttolkningar. Klockan närmar sig tre och första dagen är slut.