När det är val till Europaparlamentet brukar det i debattsofforna dras upp skarpa gränser mellan EU-anhängare respektive EU-motståndare. De senare brukar beskrivas som ytterst tvivelaktiga, som naiva nejsägare som inte förstår att uppskatta den europeiska historiens mest framgångsrika fredsprojekt.

Den tongivande tyske författaren Hans Magnus Enzensberger tar sig i den polemiska essän Det mjuka monstret Bryssel friheten att lovorda det som är bra med EU och göra hårt bitande satir av det som är mindre bra och rentav direkt destruktivt. Han är en skarpt kritisk EU-anhängare.

Freden hamnar tveklöst på pluskontot, vilket även EU:s kontroll av karteller och oligopol gör, men det så kallade demokratiska underskottet väger tungt på minussidan. Enzenberger argumenterar effektivt för att det demokratiska underskottet är en eufemism. Han kallar istället bristen på medborgerligt inflytande för Europas omyndigförklaring. Det är hårda ord.

Enzenbergers essä är inte längre än knappt hundra sidor, men i komprimerad form sägs oerhört mycket om omyndigförklaringens mekanismer, om en oöverblickbar byråkrati som tappat verklighetsförankringen och om unionens blinda expansionsdrift. Att samarbetet ska fortsätta fördjupas inåt samtidigt som EU ska utvidgas utåt är så att säga inskrivet i unionens DNA.

Enzensberger är en essäist som verkar i både Diderots, Voltaires och Rabelais anda. Hans bok är på en samma gång kunnig, träffsäker och uppsluppet vanvördig. Han har haft hela Der Spiegels researchavdelning till sitt förfogande och trollar fram häpnadsväckande fakta, statistik och anekdoter för att underbygga sin argumentation. ”Det mjuka monstret Bryssel” är en elegant pamflett, lätt Kafkaartad och väldigt, väldigt humoristisk och underhållande.

Ola Wihlke