I en nordafrikansk by, där torkan frätt bort det mesta av växtlighet och djurliv, är det kvinnorna som av tradition hämtar vatten från en otillgänglig källa. Vägen dit är brant, och flera av kvinnorna har fallit och fått missfall längs den steniga stigen. Det är kvinnorna som står för det mesta av arbetet och aktiviteten i byn. De sköter hemmet, lagar mat, hämtar in ved från den karga omgivande stäppen, och de dansar och sjunger. De flesta av männen är arbetslösa och sitter mest och jäser i skuggan med en kopp te.

Laila, som kommer från en annan by och är gift med den lokala skolläraren, börjar protestera mot hur kvinnorna behandlas. Hon lyckas få dem att inleda en kärleksstrejk, där de vägrar sina män sex så länge de inte hjälper till att bära vatten. De får genast männen emot sig, som försöker sätta sina fruar på plats med både hot och våld. Laila ses som syndabocken, men hennes man stödjer henne.

Situationen blir än mer problematisk när Lailas barndomskärlek dyker upp i byn, under förevändning att han är där för att studera ”oerhört små insekter”. Det visar sig att hon inte var oskuld när hon gifte sig, och hennes mans moderna, upplysta hållning sätts på prov när Laila berättar att hon haft en sexuell relation innan deras giftemål.

Källan är en modern Lysistrate, där kvinnorna i Aten förmådde männen att sluta kriga genom att vägra dem samlag. Men medan Lysistrate är en renodlad komedi kan Källan sägas blanda de grekiska formerna för teater. Här bjuds på återkommande körsång, precis som i antika tragedier, och filmen växlar snabbt mellan humoristiska och värmande partier, ofta byggda kring vänskapen mellan kvinnorna i byn, för att sedan tvärt flytta fokus till misshandel och en hotfull stämning. Ibland är dessa kast lite för abrupta, och man blir osäker på vilket ben filmen vill stå på. Om den vill vara fabel eller realism, fars eller socialt upplysande drama.

Men till slut lyckas ändå den två timmar långa Källan nöta ner mitt motstånd. Karaktärerna, som från början känns ganska endimensionella, får tid att utvecklas, och man vänjer sig vid inslagen av körsång. Filmen låter sig inte placeras i något avgränsat fack, men det är inte heller meningen. Den lyckas både roa och beröra, och har en stark politisk dimension. Filmen ger en fin inblick i svårigheterna att förändra invanda tankemönster och traditioner, samtidigt som man rycks med i den kamp som skildras.

Martin Holmström