Recension


Litteratur

Var blev ni av ljuva drömmar: 68:orna

Författare: Micke Leijnegard

Förlag: Norstedts

Fria Tidningen

Återblick från en nostalgisk vänster

Vad hände med 68-rörelsen? I Micke Leijnegards bok får Jan Guillou, Suzanne Osten, Mikael Wiehe och alla de andra ge sin bild. Behaglig läsning, om än inte särskilt kritisk.

Titeln Var blev ni av ljuva drömmar kommer från en sång framförd av Monica Zetterlund i Svenska Ords revy Svea Hund 1976 och adresserad till socialdemokratin. Journalisten Micke Leijnegard var själv inte vuxen i slutet på 60-talet men säger sig ha fått njuta frukterna av de politiska och jämlikhetsfrämjande förändringar som blev resultaten av den tidens engagemang.

Men han ser också i tidsandan paralleller till den väckelserörelse där hans föräldrar under en period var aktiva. På gott och ont. Där fanns gemenskapen och viljan att förändra, men också de sekteristiska tendenser som återfanns hos vissa stalinistiska och maoistiska grupperingar.

Som vuxen författare vill Leijnegard ta reda på vad som hände med de "ljuva drömmarna" om en annan världsordning. Genom intervjuer med några av den tidens mer välkända försöker han ringa in vilka idéer och händelseförlopp som betecknar det närmast mytomspunna begreppet "68", och vad som sedan hände med personerna. Har de hållit fast vid sina ideal? Hur ser de själva på de händelser och strömningar de var en del av? Med profiler som Jan Guillou är svaren tämligen välkända. Annat är det med dem som mer sällan hörs i det offentliga samtalet, som Gunilla Thorgren, aktiv i Grupp 8 och Sköld Peter Matthis, förgrundsfigur i studentaktionerna mot Vietnamkriget.

Leijnegard visar sig klarsynt när han i förordet skriver att fördelningen mellan män och kvinnor i boken är ojämn, och att det beror på att han, med de glasögon patriarkatet givit honom, helt enkelt tyckte att det var lättare att finna intressanta och framstående män till sin bok. Trist då att han i kapitlet om Suzanne Osten – apropå att 70-talets feminister ofta kallades fula – skriver att hon är attraktiv på ett "sätt som får /honom/ att vilja lyssna på henne".

Att "försvara" en kvinna mot "anklagelsen" om fulhet med att hon visst behagar den manliga blicken (om än på ett, som Leijnegard skriver, "respektingivande" sätt) är trots alla goda intentioner i världen knappast till gagn för jämställdheten.

Vid sidan om sådana irriterande om än mycket vanliga klavertramp är Micke Leijnegards bok för det mesta ganska behaglig och intressant läsning. Det är nostalgisk tillbakablick snarare än ett kritiskt granskande reportage, och utger sig heller inte för att vara annat. Men Leijnegard skyggar inte för frågorna om delar av 68-vänsterns förbehållslösa hyllningar av Mao och Stalin. Genom att belysa meningsskiljaktigheterna mellan intervjupersonerna problematiserar han föreställningen om "68-vänstern" som homogen gruppering.

Men homogen eller inte, det är svårt att inte hålla med författaren om att den tidsanda som födde den så kallade 68-vänstern har en särställning vad gäller engagemang och tro på möjligheten att förändra.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu