Samtidigt visar verket på vårt sökande efter unicitet och självständighet, vilket gestaltas genom karaokesångarnas vilja att identifiera sig med den ständiga outsidern Morrissey.

I år får göteborgarna chansen att ta del av Collins konstnärskap då Röda Sten visar en separatutställning av den internationellt uppmärksammade konstnären. Utställningen tar sin början på tredje våningen där man möts av ett videoverk med en dalmatinerhund som enda ”aktör”. Dalmatiner är känd för att skratta när den är glad men den här hunden verkar trött och stirrar uttryckslöst mot betraktaren, med svårighet håller den sina ögon öppna. Kanske är han trött på att vara knähund; gå i ledband och lyda minsta vink från sin husse.

Lite undrande ställer jag mig, men efterhand går mina tankar åt domesticering, att Collins vill få oss att fundera över vilka mekanismer som styr våra mer eller mindre likartade livsmönster. Likt hundar är människan ett flockdjur som söker gemenskap och samhörighet, samtidigt som vi verkar sträva efter att framstå som unika och individuella.

Katedralen på Röda Sten är ett imponerande rum, men det är sällan som det riktigt kommer till sin rätt i utställningssammanhang. Phil Collins lyckas med ganska enkla medel att bemästra det krävande rummet med sin monumentala audiovisuella installation We can’t hear you when you talk at the same time.

Verket kretsar runt vår kärleksfulla men komplexa relation till telefonen, detta tekniska redskap som gör det möjligt för oss att kommunicera med varandra utan att behöva mötas; som skapar en närhet på tryggt avstånd. Och här framstår telefonnätet som ett av alla nät som binder ihop och förenar och snärjer (?) oss.

Mina synapser vidarekopplar direkt till Kraftwerks klassiska The Telephone Call där den samtalstörstande med sin längtan efter kärlek och medmänsklighet får det abrupta felmeddelandet: ”The number you have reached has been disconnected.”

I Collins filmprojektion på Röda Sten är det endast ensamma kvinnor som, kramandes telefonluren, ger uttryck för desperata känslouttryck med närmast sexuella undertoner. Nedsjunken i de bekväma sofforna som står utplacerade i utställningshallen känner man sig som en voyeur som får tillgång till någons innersta känslor. En känsla som går att överföra på flera samtida fenomen, kanske tydligast manifesterat i användandet av sociala medier där vi dagligen avsätter tid för att dela av oss av vårt ”sanna jag”.

Den mest sällskapliga ensamvarg jag någonsin mött är en sommarutställning som jag hoppas kommer att locka många besökare, det är den värd. För Way Out West-publiken finns chansen att ta del av en variant av We can’t hear you when you talk at the same time då samtalen som har spelats in av Collins kommer att utgöra grunden för ett växande musikalbum av svenska och internationella musiker, vilket kommer att presenteras som ljudinstallation på festivalen.