Filmmediet föddes år 1895, då de franska bröderna Lumière testkörde sin säregna blandning av symaskin, kamera och projektor inför en trollbunden publik på Grand Café i Paris. Filmen hette Arbetarna lämnar fabriken. (Vilket var precis det som skildrades under en knapp minut). Den var stum, svartvit och något ryckig – men fullständigt fascinerande för dåtidens åskådare. Musikmediet uppfanns, som bekant, långt tidigare (faktum är att det var Pythagoras som uppfann musiken för nästan tre tusen år sedan: fem smeder ställdes upp på rad och bankade på städ med var sin hammare. Samtidigt plinkade Mr P själv på sin monokord – ensträngade luta – och skapade för första gången i historien ett slags industrimusik likt tidiga Einstürzende Neubauten, varpå Pythagoras förvisades upp på ett berg för att ägna sig åt geometri istället. Ett bevis på att varken kritiker eller allmänhet begrep något ens på den tiden). Det skulle dröja tre decennier innan de två medierna blev fullständigt förenade.

Under stumfilmens första årtionden tonsattes de rörliga bilderna med levande musik. Det vanligaste var att ha en pianist i salongen, som med blicken vänd mot duken improviserade fram stycken eller körde ett potpurri av dåtida ballader och klassiska stycken. Vissa biografer hade till och med små husband – och de riktigt stora föreställningarna i USA ackompanjerades av större orkestrar. Överlag var det ovanligt med specialkomponerad musik för film. Filmerna fick på så vis sin lokala prägel var i världen de än visades. I Japan blev det populärt att snarare än musik ha en berättare – benshi – som med dramatisk stämma förklarade vad som skedde, gav röst till skådespelarna och kommenterade skeenden. Många av dessa benshis blev sådana stjärnor att de drog publik oavsett vilken film som visades.

På grund av traditionen att ha livemusiker har det varit svårt att trovärdigt rekonstruera ljudupplevelsen till klassiska stumfilmer från 1900-talets första decennier. Felaktigt associerar man alla gamla stumfilmer man sett med det frenetiska, gladlynta pianoklinkandet. Det var ofta mycket mer levandegjort än så och – som sagt – ofta mer än bara en pianist. Man har helt enkelt av ren lathet (eller kanske av kostnadsskäl) inte källforskat så noga i hur det lät eller brukade låta utan ofta slentrianmässigt använt sig av samma stycke eller handfull stycken som man lagt på de flesta av de gamla filmerna.

Ett berömvärt försök har gjorts av Matti Bye, tonsättare vid Dramaten i Stockholm, som med en tiomannaorkester blåst nytt liv i Victor Sjöströms Körkarlen från 1921. Också aktuell är den Oscarbelönade filmen The Artist från förra året, en hyllning till 20-talets svartvita Hollywoodfilmer som lyckas med det dubbla konststycket att både ge det visuella berättandet en renässans (innan talfilmen kom utgjorde det ett språk i sin egen rätt) och förstärka detta med ett lekfullt och originellt musikaliskt ackompanjemang.

Jag vågar gissa att det lika anakronistiska som geniala med att lansera en nyproducerad svartvit stumfilm bara är en början på en ny trend. Efter 100 år av hyperteknologisk utveckling är det hög tid att ta en paus för lite sund självrannsakan. Kanske bör göras en välbehövlig inventering av vad det var som funkade och vad man hemskt gärna vill slippa se igen?