Jag kommer ihåg bandet, som består av Christoffer Fransson, Jens Hellqvist och Albert Sjöstam,  från en spelning 2009. Vitt brus. Flödande elektricitet. Tydliga influenser från band som Loop, Suicide, Spacemen 3 och Chrome.

När Super! nu släpper sin debutsingeln, en fullängdare väntas senare i år, låter trion precis som tidigare. Att lyssna på Super! för tankarna till slutsatserna i Simon Reynolds bok Retromania som slår fast att det inte gör någon ny musik i dag. Allt är gjort, och kopierandet av tidigare epokgörande musik skapar en sluten krets. Allt går ett varv till, i eviga retrocirklar. Det är lätt att se Reynolds som en kulturpessimist med en analys av en musikkultur som präglas av nostalgi och återvändande.

Band som Suicide och Silver Apples revolutionerade popmusiken. Spacemen 3, Loop och Chrome följde i deras spår, och i dag finns det mängder av band som i sin tur kopierar dessa band. Det radikala, experimentella och nyskapande – det framåtblickande – har bytts ut mot ängsliga sneglingar i backspegeln.

En lång parantes. När det gäller Super! känns kopierandet medvetet och oförblommerat. Det är så tydligt att de vill låta precis så här. De tycks säga: Vi säljer det här soundet, inget har låtit bättre så varför ändra på ett vinnande koncept.

Jag köper det. Sätter Super! på repeat. Inget lät bättre i går.