”Det är den första relation vi har” sa han och nickade mot min stora mage. ”En relation mellan två subjekt. Hud under min hud.” Det var inför ett seminarium i Bergen jag träffade den 77-årige filosofen Enrique Dussel. På 1960- och 70-talen var han en av dem som formulerade en kritisk filosofi utifrån latinamerikanska erfarenheter av kolonisering och beroende. Nu stod vi och pratade om den varelse som alltmer påtagligt rör sig bakom min bukvägg. Och om det första mänskliga villkoret; kroppar inte avgränsade från varandra.

Det slog mig hur ovanligt det är att höra någon tala om graviditetens fysiologiska faktum som filosofiskt och politiskt intressant. Vanligtvis bemöts graviditet som något privat; ett föremål för personliga gratulationer men också källa till oro för negativa effekter på yrkeslivet. Som kvinnor har vi lärt oss att våra kroppar är något vi måste kunna ställa oss över för att få ta plats i det offentliga på samma villkor som män. Vi måste bevisa för oss själva och för andra att vi är självständiga individer. Att vi inte är som de barn vi bär, att vi inte är beroende.

Ty den som är beroende har inte mognat som individ. Ordet har en negativ klang. Det associeras med missbruk av substanser och beteenden. I personliga relationer signalerar det klängighet. I sammansättningen ”bidragsberoende” talar det om för oss att den som uppbär medel från det offentliga har en sämre sorts försörjning (själv är jag löneberoende, men det tycks inte alls lika graverande).

Det finns en associationskedja enligt vilken olika beroenden sammanlänkas till en bild av individens personliga misslyckande. Moderaternas nye partisekreterare Kent Persson använder sig av den när han i Norrköpings Tidningar (26/4) förklarar att barnfattigdom finns i familjer präglade av ”missbruk, psykisk ohälsa och kriminalitet”. När han samtidigt slår fast att barnens uppväxt är föräldrarnas ansvar, blir barns utsatthet huvudsakligen ett resultat av individer som brister.

Är barn primärt föräldrarnas ansvar? Vi lever i en tid när valfrihetsreform efter valfrihetsreform privatiserar ansvaret för barnen.  Men vad är barnen, annat än ett samhälles framtid? Ett samhälle utan barn dör. Privatiseringen av ansvaret för barnen förnekar därmed själva det samhälle i vilket vi alla ingår i komplexa beroenderelationer – alldeles oavsett hur oberoende vi tror oss vara.

I Sverige märks den ökade barnfattigdomen tydligast bland barn till unga ensamstående föräldrar. Inte sällan uppfattas dessa föräldrar, som fått barn trots sitt ekonomiska beroende, som ansvarslösa. Men när författaren Toni Morrison en gång fick frågan hur hon såg på problemet med fattiga tonårsmödrar i USA, vände hon märkbart irriterad på perspektivet.

Det är inte barnen som hindrar mödrarna från att studera, att följa sina drömmar, att bli vad de vill, insisterade Morrison. Hindret utgörs av det samhälle som vägrar att ta gemensamt ansvar för barnen. Detta samhälle förnekar sin egen framtid. Det är här, och varken hos barn eller mödrar, som problemet ligger.