Begreppet är hämtat från nationalekonomin och beskriver ”en situation där den fria marknaden inte leder till en optimal resursanvändning i samhället” och därför får ”externa effekter” (Wikipedia). Ta ett kolkraftverk. Meningen med det är ju att sälja värme och elektricitet, inte att åstadkomma hål i marken och koldioxid, svavel och kvicksilver i luften. På en fri marknad täcker priset som elbolaget tar ut kostnader för löner, investeringar och vinster – men inte förlorade ändliga resurser, sargade landskap, sjuka människor och klimatförändring. Ändå har dessa ”externaliteter” en samhällelig kostnad. Det kostar att skydda naturen och bota sjuka, och någon måste betala. Det är genom att kostnader skyfflas över på någon annan som marknaden har misslyckats. Utmaningen är då att rätta till skevheterna så att även en varas sociala och miljömässiga kostnader täcks av dess pris. Så att externaliteten internaliseras.

Det låter inte så dumt. Det är rimligt att företagen ska betala för sin miljöförstöring. Men att följa ekonomernas recept får konsekvenser som kanske inte är direkt uppenbara. Främst att det begränsar frågeställningen till att handla om hur marknaden kan fungera bättre. Ta miljökriserna. Man skulle man ju – åtminstone som en hypotes – kunna pröva om det är något i själva ekonomins funktionssätt som leder till miljöproblem. Som ständig tillväxt på en planet med begränsade resurser, eller, som professor Edgaro Lander skriver, ”det tilltagande underkuvandet av varje annan social logik, som demokrati, jämlikhet, solidaritet eller ens bevarandet av liv, under ett enda kriterium: maximeringen av kortsiktiga profiter för kapitalet.” Men om utgångspunkten är att miljöproblem är ”marknadsmisslyckanden” har alla systemkritiska hypoteser rensats undan. Då begränsar sig svaren till att optimera marknaden.

I år är det 20 år sedan FN:s stora miljötoppmöte i Rio och 40 år sedan det första miljötoppmötet i Stockholm. Det uppmärksammas genom ett nytt stort möte i juni kallat Rio+20. Temat är ”grön ekonomi” och det är den som analyseras av professor Lander i citatet ovan. En grön ekonomi vore ju välkommen efter ett par århundraden av kol- och stålgrå ekonomi, men enligt Lander är det ”en ulv i fårakläder”. Dess utgångspunkt är just att miljökrisen beror på ”marknadsmisslyckanden” som behöver rättas till genom marknadsmekanismer.

Det är också en rimlig hypotes. Problemet är att den redan är prövad och funnen oduglig. Ta Kyotoprotokollet. Trots evighetslånga debatter om rätt regler och trots att systemen nu har varit i full drift i flera år är utsläppshandeln och de så kallade projektmekanismerna (CDM och JI) fortfarande fiaskon. Eller närmare bestämt: de är fiaskon ur miljösynpunkt eftersom de inte har minskat utsläppen. Men de har skapat stora profiter åt banker och finansinstitut i London City.

Med tanke på marknadslösningarnas erbarmliga miljöfacit förefaller det märkligt att de med sådan självklarhet tas som utgångspunkt för att lösa den största krisen mänskligheten har stått inför. Det blir faktiskt bara begripligt om syftet med den gröna ekonomin, trots retoriken om att skapa en socialt och miljömässigt hållbar värld, i själva verket är att bevara det nuvarande systemet trots miljökrisen. Men försöket kommer av allt att döma att misslyckas. För som den marxistiske geografen David Harvey har skrivit: Om kapitalismen verkligen skulle tvingas internalisera alla sociala och miljömässiga kostnader den ger upphov till ”skulle den gå i konkurs. Det är den enkla sanningen”.