Allt detta är känt. Även om det knappast berättats så koncist och nyktert som i Göran Buréns nya bok, Mordet på Folke Bernadotte.

Det som inte varit känt är detaljerna som visar hur den högsta israeliska ledningen avstod från att seriöst utreda mordet. Att den implicit väl kan ha godkänt mordet. Att detta var uppenbart för den svenska regeringen redan 1950 – mindre än tre år efter mordet – men att vår politiska elit valde att lägga locket på.

Umeförfattaren Buréns tilltal är strikt sakligt, ibland personligt resonerande. Det lotsar tryggt läsaren genom dessa världens kanske mest politiskt minerade vatten – det handlar om landet Palestinas sorgliga historia, om ihålig kolonialpolitik, om brinnande judiska hopp, om ledarlösa palestinska bönder och om en svensk överklassman med en scoutmössa full av god vilja.

Inte minst reder Göran Burén ut begreppen kring den sionistiska högerextremismen och dess förbindelser med den politiska ledningen och landsfadern David Ben-Gurion. Irgun hette den våldsbejakande extremrörelsen. Ultranationalistiska råskinn finns överallt, men när de får statlig sanktion blir det mardrömslikt.

Irgun riktade terrordåd mot britterna och gick i bräschen för den blodiga etniska rensningen som fördrev tre kvarts miljon människor från deras hem för att trygga det sionistiska projektets rasistiska grundförutsättning: betryggande judisk majoritet.

Tack vare märkliga geopolitiska svängningar åtnjöt sionisterna både USA:s och Sovjetunionens stöd, och försågs med ryska vapen samtidigt som arabländerna bojkottades militärt. Det unga Israel fick övertaget, men efter att decennier av europeisk politik misslyckats landade nu Stockholmsgreven Folke Bernadotte på Kalandiaflygplatsen, i ett FN-plan han låtit måla vitt liksom bussarna han några år tidigare räddat nazismens fångar med.

Han jäktade runt runt bland regionens regeringar och kom snart att luta åt att sionisterna måste avstå mer mark till palestinierna, och att flyktingarna av rent humanitära skäl snarast måste få återvända.

Ur ultranationalistiska Irgun bildades en utbrytargrupp som ansåg dem för blödiga. Sternligan var inte främmande för att kliva ned i helvetet för att främja det brinnande politiska projektet: en judisk stat där årtusenden av förtryck skulle ta slut. FN-medlarens kortege for utan väpnad eskort – avrättningen var en enkel match.

Likt i P3 Dokumentär om IB-affären lyfter Burén i vårt medvetande fram intermezzon som blottar en järnnäve bakom det demokratiska samhällets milda handlag. Författarens syfte är att flytta strålkastarljuset från hantlangarna till de ansvariga: den israeliska regeringen.

För de israeliska planerarna hade Bernadotte blivit ett lika centralt politiskt hinder som den palestinska civilbefolkningen. Israels regering hade motivet (inklusive ett alldeles direkt: svensken tänkte flytta sitt högkvarter till en strategisk höjd i det Jerusalem som Israel skulle annektera). De hade möjligheterna, det juridiska ansvaret – och de förlät och hjälteförklarade bödlarna istället för att straffa dem.

Ben-Gurion talar utåt om ett ”föraktligt brott” men nämner i sin dagbok namnen på mördarna, samtidigt som polisutredningen tillåts bli en fars. Efter ansträngningar från svenska diplomater och indignation i svensk press utväxlas några noter innan den svenska regeringen kan pusta ut och förpassa pinsamheten till annalerna.

Snart blir Ben-Gurion granne och nära vän med Yehoshua Cohen, mannen som höll i kulsprutepistolen. Irgun blir det statsbärande partiet Likud, extremisterna Yitzhak Shamir och Menachem Begin blir premiärministrar i Israel och fortsätter sitt högerextrema projekt med det internationella samfundets implicita godkännande. Förbindelseofficeren Hillman, som ledde Bernadottes kortege, sitter 40 år efter mordet i en israelisk tevesoffa och skojar med mördarna.

Efter att jag i omgångar har bott i och rapporterat från Mellanöstern trodde jag att jag visste det mesta om konflikten. Ändå är jag chockad när detaljerna radas upp kring hur Israels ledning inte bara cyniskt dragit nytta av terror utan i stora stycken utgörs av dessa psykopater, som när de stigit åter ur helvetet inte bara bjuds plats i elitens finrum utan också räcks tömmarna.

Vad händer när man sätter förövare av mord och etnisk rensning att leda ett samhälle? Att agera garanter för lag och ordning? Att förvalta grundlag om demokrati och mänskliga rättigheter?

Det senaste halvseklets israeliska politik må förklaras delvis av att staten letts av terrorister. Det senaste halvseklets europeiska acceptans av samma politik saknar sådana ursäkter.

Förtärande är omvärldens svek gentemot de gisslantagna befolkningarna i området: kristna, muslimer – och judar.

Andreas Hedfors är frilansjournalist, tidigare medarbetare på Göteborgs Fria Tidning och researrangör.