• Laleh gav en magisk kväll på Nefertiti. Basisten Magnus Larsson gjorde sin kanske bästa spelning någonsin.
Göteborgs Fria

Mamama mamama mamama

Spelar din lind, sjunger din näktergal? Älskar du din mamma? Är världen stor? Så naivt och naket naturlig är artisten Lalehs karaktär och konst. Lägg till det en suverän musikalisk talang och Lalehs försök att riva barriären mellan sig och publiken saboteras av publikens andlöshet.

För tvåhundrafemtio kronor kunde man gå och möta Laleh på Nefertiti i veckan. Det var slutsålt långt i förväg. I det gamla jazzhaket, syster till anrika Fashing i Stockholm men rymligare och med bättre läge, trängdes en publik något yngre än vanligt men fortfarande fanns där flera med gråa hår.
Henrik Ekberg står och stämmer gitarrerna på scen. Där finns fyra, och så en bas. Och ett piano och ett trumset. Det är allt. I baren efteråt ska just Henke tycka att sådant här händer inte ofta, att en artist av sådan här klass kommer så nära publiken. Och att hon bara har med tre musiker i bandet.
Skratt bryter publikens värdiga mummel. En späd tjej har försökt ta sig igenom trängseln vid sidan av scenen och blivit hindrad. Så kommer hon fram. Hon har byxor och svart klänning och är väldigt smal. Hon ser lika varm och blyg ut som Henrik, och plötsligt har hon knutit alla hundratals bargästers uppmärksamhet till sig med kraften hos ett svart hål. Hon hälsar inte heller utan viftar bara lite åt applåderna, får en gitarr av Henrik och börjar sjunga. Först om Monster och sen att det är Vi som bestämmer.
Hennes röst bär tryggt men det finns en spänning. Hon ler lyckligt när hon smakar på musiken och blicken flackar ut bland publiken. Är vi med? Så knorrar musiken om, hon byter takt, ton, röst. Gör varsamt narr av sina egna melodier. Saktar in tiden som för att låta oss stiga på i harmonierna och in bland orden. Trevar själv med musiken för att visa oss - det är inget magiskt, musik är bara vårt egna nynnande. Vem som helst kan göra det, det finns inga regler utan blir ömsom gällt, ömsom viskande, ömsom falskt...
Nej förresten, jag hör inga falska toner. Hur mycket hon än åbäkar sig bär alltid Laleh Pourkarims röst och håller ut och värmer och fyller musiken. (Ofta litar hon helt till rösten, som när hon lånar ut den till engelskans och Stings melankoliska areor i snabb baktakt.) Där misslyckas hennes försök att inte bara producera perfekt musik, meningsfulla texter och tjusiga melodier med frustande ackord, utan också att förena sin lycka med publikens, sitt öde med publikens. En avgrund skiljer henne från oss, djupare ju längre hon sträcker ut handen. Hon är ett musikaliskt underbarn, de flesta av oss inte.
Men det gör inget. En publiks fulla uppmärksamhet, glada medgung och andäktiga andhämtning går inte att motstå och Laleh släpper loss allt mer. Karlarna i bandet börjar likna Snövits sju dvärgar i lössläppthet och samtidigt fokus på fixstjärnan. I baren efteråt ska basisten Magnus Larsson berätta att varje ton är Lalehs. Hon har inte bara först lärt kollegorna exakt hur de ska spela, utan på scen måste de oavbrutet ge akt på hennes improvisationer och förse dem med de nödvändiga tonerna.
"kontrabasen använder jag min sång mick till - fungerar bäst tycker jag. för El-gitarren mickar vi upp förstärkaren med en gammal Shure SM 57 mick.../...Sen måste jag sitta med det där tills det låter bra" skriver Laleh på sin hemsida om inspelningen av andra albumet i höstas. Då lät hon de andra vara med på fyra av sina låtar och spelade bara allt annat själv och var tekniker och producent.
"Every inch I give. I should be careful" sjunger Laleh på Nef. Byter röst och flikar in "Mama says it's ok to be a bitch". Henrik, Magnus och Oscar på trummor parerar omärkligt. En kvinna vid bordet bakom mig får uppskattande blickar. Hon har samma skarpa blick som Laleh har.
Så fortsätter den tvåtimmarlånga konserten med visor, rocklåtar, smäktande stingballader och något slags renässansmusik i folkviseton med tramporgel blandas om vartannat och texterna handlar om självkänsla, människan och bror, mamma, pappa.
- I går var det en jättebra konsert, men i kväll var det helt fantastiskt, säger Magnus efteråt.
- Men folk fattar inte hur skör den här konserten är.
- Hon gör en låt om sin mamma. Hon litar totalt på att inte folk ska börja skratta och tycka att det är löjligt.
När något, på större scener med mer distans till publiken, blivit snett i kontakten med publiken är hela bandet skärrat när det går av scen, berättar Magnus.
"Jag betyder ingenting nu. Bara om jag kanske dör. Men jag har inte råd o sura."

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sveket mot en svensk fredsman

FN-sändebudet Folke Bernadotte mördades 1948 av sionistiska terrorister för att han förespråkade mer territorium till palestinierna. Efter hans död stod vägen öppen för Israel att erövra mer land och undslippa ansvar för flyktingarna. Mördarna hyllades som hjältar i den unga nationen - två av extremisterna blev premiärministrar.

Fria Tidningen

Obändigt sanningsvittne utsläckt

Anna Politkovskaja är död. Vi var många i Sverige som kom nära hennes vittnesmål om statsterrorism och politisk korruption, och som chockades av rapporterna att hon skjutits ihjäl i sin trappuppgång i Moskva för en vecka sedan.

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu