Kommentar
Mordet på Anna Politkovskaja
Ingen vet vart Ryssland är på väg, men Anna Politkovskaja, diplomatdotter, frånskild tvåbarnsmoder och kanske Rysslands mest kända journalist var en person som inte nöjde sig med att stå vid sidlinjerna och oja sig. Hon hade börjat sin karriär som reporter för Aeroflots kundtidning, men sedan nittiotalet ägnat sig åt samhällets skuggsidor. Framför allt den skugga som makten kastar. Varje dag grävde hon ned sig i det smutsiga spåret av historier och dokument som Vladimir Putins kampanj, det andra Tjetjenienkriget, alltjämt lämnar efter sig.

I åratal rapporterade hon om det hon var först med att kalla folkmordet i Tjetjenien. Oförtröttligt radade hon upp ny information – om och om och om igen. Natten till torsdag lade hennes tidning Novaja Gazeta ut utkastet till hennes sista artikel på sin hemsida, tillsammans med en bön till andra media att inte trycka innehållet förrän tidningen själv hunnit göra det.
Ingressen är ännu ett exempel på hennes kamp för sanning och samtidigt på hennes aviga och för svenskar nästan irriterande personliga stil, och torr som fnöske:
Framför mig har jag varje dag ett tiotal pärmar. Det är kopior på brottsutredningar för människor som sitter inne hos oss för terrorism eller som fortfarande är under utredning.
Varför sätter jag ordet terrorism inom citationstecken? För att den överväldigande majoriteten av de här personerna har utnämnts till terrorister. Och den här metoden att utnämna någon till terrorist har inte plötsligt år 2006 trängt undan någon uppriktig antiterrorkamp – den har själv givit upphov till önskan att hämnas – potentiella terrorister.
Med samma kalla, lugna prosa mejslade hon fram orden i mars 2004 när jag tolkade ett av hennes framträdanden i Stockholm inför det ryska presidentvalet. Jag minns den kalla precisionen i uttrycket, de obarmhärtigt skarpa ögonen bakom ett par otympliga glasögon inramade av silvergrått hår, och den stela, spända hållningen – hon satt upprätt liksom utan att använda ryggstödet under hela framträdandet. Utan att blinka riktade hon sin kritik också mot väst.
Publiken på Zenits kafé i Stockholm fick höra att det var medlöperiet från våra regeringar gentemot president Putin som tillät honom att fortsätta sitt folkmord mot Tjetjeniens folk. Att hon kallade det så betydde inte att hon inte kunde vara lika nyanserad som den gråsjaskiga vardagen i de flyktingläger hon ofta besökte.

Hennes tema var att den stora övermakten Ryssland lät sin tjetjenske ståthållare Kadyrov och dennes milis upprätthålla ett terrorvälde över civilbefolkningen. En liten del av helvetet kallade hon i en av sina böcker moraset av försvinnanden, tortyr, människohandel, våldtäkter och vanstyre som plågade den lilla bergsrepubliken. Men ingen som läste hennes följetonger i Novaja Gazeta till punkt fick en svartvit bild. Våldet kom ofta från okända händer, som lika gärna kunde tillhöra kriminella eller fanatiska gäng som kallade sig rebeller eller separatister. För den som orkade trotsa fascismens retorik och hålla den gråskaliga sambandskedjan i huvudet var slutsatsen klar: Om vi tillåter vår regering att terrorisera andra kommer det att skapa generationer av terrorister som hemsöker oss.
Det var hennes tema även i den sista artikeln, den hon aldrig hann skriva färdigt. Inte
särskilt komplicerat egentligen, det budskapet. Lik förbannat tycks det behöva upprepas. Kanske för att Anna Politkovskaja trots sitt tjat var alltför ensam.