Men när jag släppte taget om mina egna föreställningar och bara lät mig föras med i de små universumen, likt sagor eller allegorier, hände något. Något stort. En stor lyrisk läsupplevelse, och det egenartade språket blev om inte glasklart så åtminstone självklart i kontexten.

Någonstans har jag läst ”kompromisslös” om Schenlaers diktning och jag är benägen att till och med säga skoningslös. För jag tror att det var det som både gjorde att jag kände mig avvisad och att jag ändå drogs in i dikterna.

Boel Schenlaer värjer sig inte, och sådant kan vara svårt att läsa, och att ta in. Hon skriver i jagform och det är ingen tvekan om att det är personliga tankar och att det handlar om hennes liv men tilltalet är så direkt och så uppfordrande, att var och en som läser måste bli involverad, och engagerad. Eller känna ett motstånd över att bli det.

Men det finns inga anledningar till

oro, tyvärr, för det är de som aldrig

känner igen vreden som kommer ur

orättvisorna, det är de som borde

oroa sig, det är de som borde sprängas.

Boel Schenlaer placerar in sig själv som ett jag i dikterna, ibland distanslöst utelämnande, ofta tilltalande ett du – som kan vara en person i en kärleksrelation, ett alter ego, eller rentav jag som läsare? – och det finns referenser till en barndom som präglat författaren och kanske givit henne den svärta som färgar av sig i dikterna. Men mer än att förmedla sin egen livsberättelse skriver hon in sig själv i de sammanhang hon omger sig med, både i närmiljön och i den tid och politik som präglar oss alla.

Jag betalar civilisationens pris.

Jag tror inte på gud, inte heller på

auktoriteter, men de tror på mig.

Det som skulle kunna vara en privat uppgörelse med en bråkig och kärv inre och yttre värld blir istället till en svidande civilisationskritik. Här finns ett djupt engagemang i världens tillstånd, i utsatta människors situation.

Och häri tycker jag diktsamlingens storhet ligger, häri ligger behållningen i den läsupplevelse det poetiska förmedlar. Dikterna ”handlar om” många olika saker som om en blick ständigt panorerade genom historien och geografin: om den politiska situationen i Sverige och världen, om konsten och poesin, om kärleken, om hästar och hundar och om den svåra konsten att stå ut i denna värld.

Schenlaer är nämligen inte bara bister och desillusionerad och levererar dräpande och humoristiska sanningar om vår tid och vår värld. Hon lyckas med något så ovanligt som att ge svar och finna tröst.

Diktjaget för sin del finner tröst och identifikation i poesin: ”Jag är du med den som är poet” och ”Futtigt är att inte ha en riktigt nära vän./ Vännen får bli jag själv, du och dikten.”

I flera dikter talar hon om att ”ge upp”, och säger rent ut: ”Jag tror på att lämna och ge upp”, som att välja en ödmjuk livshållning istället för att kämpa mot det omöjliga. Det viktiga är att hålla sig till ”sanningen” och till ursprunget, till sin egen kärna som kvinna, människa, älskad. Och den enda vägen framåt tycks vara den sanna medkänslan, humanismen: ”Jag vaknar upp utan ideologier, utan religion/med bara ett för ögonen: medkänslorna.”

Boel Schenlaer lyckas med att föra samman ett uppfordrande och politiskt tilltal med det högst personliga och sårbara.

Boel Schenlaer är född 1963 och bosatt i Stockholm. Hon arbetar som poet och dramatiker och debuterade 1992 med diktsamlingen FRESK.