Fria Tidningen

Vägledare till regnskogens stora famn

Marcia Theophilo, född 1941, är antropolog och författare som bor och verkar i både Brasilien och Italien. En stor del av hennes liv och författarskap är en manifestation för Amazonas, och mot det hot som hänger över regnskogen och dess invånare. Hon menar själv att hon identifierar sig med Amazonas regnskog och att det är en identifikation på flera plan: mellan det mänskliga och skogen, mellan naturen och personerna i regnskogen. Hennes engagemang är en helhet och innefattar den psykologiska, den territoriella och den antropologiska aspekten. Det räcker inte att bara tala om skogen, vattnet och växterna, menar Marcia Theophilo.

Denna identifikation är tydlig i hennes poesi, för vilken hon blivit flerfaldigt prisad och hon finns även med på Italiens lista över kandidater till Nobelpriset. Nu finns ett urval av hennes dikter utgivna på svenska, följsamt tolkade från både portugisiska och italienska av Stefano Fogelberg Rota och Hannes Nordholm i den lilla volymen Amazonas, världens andetag. Boken är tvåspråkig och är andra delen av 2 kronors förlags serie Världslitteratur. Mario Luzi har skrivit ett förord, som dock är styltigt översatt och tycks höra hemma i något annat sammanhang.

Dikterna för oss genast in i regnskogens stora omslutande famn, och precis som författaren själv är ett med denna värld, lockas vi in i gemenskapen redan i den första dikten: ”Vi träd lever av regn / evig dagg och dis / floder och oceaner”.

Det är lätt att förföras av fukten, fröerna, färgerna, alla exotiska växt- och djurnamn och av det sinnliga, närmast erotiska språk med vilken Theophilo är sina träd, är ”ett regn av kärlek”, är saften som ”rinner på dina läppar”.

Kanske är det meningen för att vi också ska uppfatta det autentiska i regnskogen, i det som pågår. Här finns ett myllrande liv fyllt av mystik och mytiska väsen, liksom en uråldrig historia och människor som ännu har kontakt med allt detta. Och – där storskaligt skogsbruk och iskalla kalkyler på ett beräknande sätt håller på att förstöra inte bara oersättliga ekologiska värden utan hela kulturen. Theophilos dikter för oss djupare in i problematiken än en aldrig så ingående dokumentär skildring.

Hennes dikter är regnskogens eget språk, förmedlat känsligt och inträngande, i en romantisk tradition, där naturen likväl som människan ännu är besjälad. Så att man nästan får gåshud berättar hon legenden om vattenväsendet Yara som lockade ner den förälskade Yaci i floden, för att han trodde sig osårbar. Är det en allegori över hur vi är blinda inför de ”outsinliga” resurserna i regnskogen?

I en lång, gripande och episk dikt får vi följa shamanen Urutáus möte med invasionen. Urutáu har gudomliga gåvor: ”Hans fiender har fötter / och hinner inte ifatt honom / har händer och griper honom inte / pilar och spjut går av / innan de når hans kropp.” Ändå förstår Urutáu att slaget är förlorat och ”från toppen av ett träd / ser Urutáu / skogen för sista gången”. När ”bulldozrarna invaderar / vinner terräng” då väljer han ”sitt nya territorium. / Inte längre evig, dömd att leva från dag till dag.”

Marcia Theophilos dikter är i samma andetag glödande poesi och brandtal mot en av de största katastroferna vår jord är utsatt för.

Fakta: 

Poesi

Amazonas, Världens andetag

Författare Marcia Theophilo Översättning Stefan Fogelberg Rota och Hannes Nordholm Förlag 2 kronors förlag

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Poetisk uppgörelse med världens kritiska tillstånd

Länge hade jag svårt att läsa Boel Schenlaers nya diktsamling. Jag läste en dikt här, en där, sögs in i den men lade ifrån mig boken snabbt igen, i en märklig känsla av att vara avvisad. När jag började läsa på riktigt fortsatte dikterna att gäcka mig – jag tyckte att de spretade språkligt och stilistiskt, associationsbanorna var svåra att följa, bilderna alltför många i samma dikt och dikterna ville liksom omfamna alltför mycket.

Fria Tidningen

Han skriver om det gåtfulla i att leva

Så fick äntligen Tomas Tranströmer nobelpriset i litteratur. Ett viktigt val just nu. Inte för att han inte varit värd det länge; hans poesi har en lyskraft och en kvalitet som stått sig genom tider och trender, den läses ständigt. Men bortsett från de rent litterära kvaliteterna är jag glad att det var en poet som fick priset. Poesin för en allt mer marginaliserad tillvaro. Det är inte inne med poesi, poesin får allt mindre utrymme på kultursidorna och framför allt är det inte inne att ge ut poesi längre. 

Fria Tidningen

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2026 Fria.Nu