Han skriver om det gåtfulla i att leva
Så fick äntligen Tomas Tranströmer nobelpriset i litteratur. Ett viktigt val just nu. Inte för att han inte varit värd det länge; hans poesi har en lyskraft och en kvalitet som stått sig genom tider och trender, den läses ständigt. Men bortsett från de rent litterära kvaliteterna är jag glad att det var en poet som fick priset. Poesin för en allt mer marginaliserad tillvaro. Det är inte inne med poesi, poesin får allt mindre utrymme på kultursidorna och framför allt är det inte inne att ge ut poesi längre.
Varje generation har sina författare och det var ändå 37 år sedan Sverige fick äran. Det var bra att lyfta fram en svensk poet nu, som motvikt till den svenska deckarvåg som sveper över världen.
Vad har då Tranströmer som gör honom läsvärd? Jo, att han ”i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, säger Nobelkommittén och det fångar faktiskt kärnan i hans storhet.
Tranströmers språk är en bro mellan det magiska och det gripbara. Hans poesi handlar om livet så som vi alla känner det, om det gåtfulla i att leva, det smärtsamma, det ljuvliga. Om naturen, om vardag såväl som världsfrågor. Han är filosofisk och vis utan att bli högtravande. Han använder det näraliggande, inte minst sig själv, och kan med sitt bildspråk och sin stora känslighet förmedla något stort och svindlande ur det.
Själv har jag två starka minnen av Tomas Tranströmer. Det första var när jag studerade litteraturvetenskap och först då på allvar började läsa dikter. Tranströmers Storm (1954) var en av de första dikter jag analyserade. Jag minns hur gripen jag blev av stjärnbilderna som stampade högt där uppe i sina spiltor, av havets svartgröna fästning. Hur hans bildspråk intog mig och sedan dess har fortsatt att fascinera.
Det andra minnet är när Tranströmer var inbjuden till stadsbiblioteket i Växjö med anledning av att Vasilisi Papageorgiu hade översatt hans dikter till grekiska. Efter läsningen kom jag att möta poeten i sin rullstol på väg ut. Det var bara ett helt kort möte, ingen av oss sa något. Men jag mötte hans blick, eller rättare sagt jag såg att han sökte min och jag kunde inte undkomma hans. Det var som om all hans känslighet, all hans förmåga att ta in världen, all hans kraft fanns koncentrerad i denna intensiva och innerliga blick.
Det låter säkert hur patetiskt som helst, men efteråt gick jag runt saligt uppfylld: ”Poeten såg mig och jag blev sedd.”
Jag tror att nästan alla läsande människor har något slags förhållande till Tomas Tranströmer. Har man inte det ska man genast se till att skaffa sig det. Det är svårt att rekommendera något men jag tror ett bra sätt att lära känna Tranströmers poesi är att börja bakifrån – alltså med hans senare diktning. Sorgegondolen från 1996 eller Den stora gåtan från 2004.
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.
Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
Ur Storm i debutsamlingen 17 dikter (1954)
