Att min bekant bor i stadsdelen Hjorthagen i Stockholm, bara ett par hundra meter från Sveriges största kolkraftverk, gör historien extra pikant.

– Men i Värtaverket eldar de ju med olivkärnor, visste grannen.

Det intrycket får man faktiskt om man har vägarna förbi. För där på fasaden hänger en gigantisk vepa med texten ”Ännu fler olivkärnor blir el och fjärrvärme”. Men den reklamen borde vara snudd på åtalbar. Enligt Värtaverkets egen miljörapport brände de visserligen något fler olivkärnor 2010 än året innan, men andelen fossila bränslen ökade. Olivkärnekrosset utgör bara två procent av verkets bränsletillförsel, medan Värtaverkets utsläpp från kol och olja i själva verket ökar mycket kraftigt: 2010 släpptes 45 procent mer koldioxid ut än 2008!

Värtaverket ägs till hälften av Stockholms stad, som titt som tätt skryter över sina miljö- och klimatmål, samtidigt som den andra hälftenägaren, finska statliga Fortum, skickar ut pressmeddelanden om satsningar på biobränslen (någon gång i framtiden). Denna uppenbara grönmålning av Stockholms i särklass största miljöförstörare – större utsläpp än från hela Stockholmstrafiken – borde vara en klockren nyhet, men jag har inte sett ett ord om detta i pressen.

En orsak är nog att grannen i Hjorthagen knappast är ensam om tron på Sverige som miljöföregångare. Budskapet har pumpats ut från så många talarstolar, debattsoffor och ledarsidor att det inte längre ifrågasätts ens hos den yrkeskår som har till uppgift att granska makten.

Därför tipsar jag härmed alla hugade att informera om och ta upp kampen mot de kraftvärmeverk som fortfarande spyr ut enorma mängder koldioxid, trots att de vore relativt billiga att ställa om till biobränsledrift. För det finns fler än Värtaverket, och de flesta av dem ägs ännu av kommunala energibolag och är direkt politikerstyrda. Andra har privatiserats, vilket kanske försvårar en omställning – men flera av de ”privata” energibolagen är faktiskt statliga, som Vattenfall och Fortum, och därmed känsliga för politisk påverkan.

En rad kraftvärmeverk kvalar in på den svarta topplistan över Sveriges största utsläppskällor. På sjätte plats finns Öresundsverket i Malmö, ett gasdrivet värmekraftverk som ägs av E.On och invigdes så sent som 2009 efter ett sorgligt beslut av S, V och Kd. På plats sju finns Värtaverket, och på plats nio det kommunala koleldade Arosverket i Västerås.

Lite längre ner hittar vi i tur och ordning Boländeranläggningarna i Uppsala, som drivs av Vattenfall och till stor del eldas med torv, Igelstaverket i Södertälje (kommunalt, torv), Karskärsverket i Gävle (ägs av Korsnäs AB, olja), kraftvärmeverket i Linköping (kommunalt, kol och olja), Helenholmsverket i Malmö (E.On, gas och olja) och kommunala Korstaverken i Sundsvall, där ett förslag av S och V i höstas om att ersätta oljepannan med en biobränsleeldad avslogs av de borgerliga partierna och, obegripligt nog, MP.

Sammanlagt stod den till stora delar offentliga energisektorn för en sjättedel av Sveriges utsläpp 2010, trots att vårt land har mycket goda möjligheter att ställa om till 100 procent förnyelsebar energi. En förutsättning för att koleldandet kan fortgå ostört är den hovsamma inställning från media och miljörörelse som gör att man kan bo rakt under en skorsten utan att känna till att den spyr ut fossil koldioxid.