När Silvio Berlusconi avgick i november 2011 lämnade han bakom sig ett splittrat land som förlorat förtroendet för sina politiker. Teknokraten Mario Monti efterträdde honom. Vissa talar om en statskupp då Monti är inte folkvald utan handplockades av presidenten. Den demokratiska legitimiteten är problematisk. Hans popularitet står dock i stark kontrast till föregångaren: 57 procent av italienarna stödjer enligt mätningar Montis hårda reformprogram. Många frågar sig dock hur Monti, en tidigare rådgivare till Goldman Sachs och Coca cola, som varit kommissionär för konkurrens i EU och som tillhör sitt lands absoluta elit, kan vara en ”opartisk” expert.

Mario Monti reformerar Italien under de tre ledorden ”disciplin, tillväxt och jämlikhet”. Han betonar att reformer inte är diktat från Bryssel utan att de ligger i italienarnas egenintresse och att de är oundvikliga. Populariteten tyder på att många italienare köper detta argument. De fick nästan medalj för den nyliberala reformviljan då Monti föreslog att utmärkelsen ”årets europé” borde tilldelas alla italienare istället för honom själv. Italienare som med så stor ”mognad” gjort så stora uppoffringar. I ett land där 24,5 procent av befolkningen lever på fattigdomsgränsen är det dock underligt att uppoffringar betecknas som ”mognad”. Men alla vill ju ha beröm.

Vilka reformer har Mario Monti då genomfört? Sedan tillträdet i mitten av november har han låtit två stora reformvågor svepa över Italien. Den första, som sjösattes i december månad, döptes till ”Rädda Italien!”. Med hjälp av denna ska budgetbalans uppnås redan 2013. En svår – enligt flera experter omöjlig – uppgift då recessionen redan är ett faktum. När denna budgetåtstramning med tillhörande radikal pensionsreform introducerades, då rördes en minister till tårar. ”Om ministrarna gråter, vad gör då inte pensionärerna och arbetarna?” svarade metallarbetarnas fackförening. Kvinnorna, som redan hade de lägsta pensionerna, lär också sälla sig till de gråtande.

Den andra reformvågen, som debatteras sedan årsskiftet, heter ”Väx Italien!” och är tänkt att frambringa tillväxt och hopp åt de nu lidande. Framförallt företag tillåts då växa, detta genom så kallad ”flexicurity” på arbetsmarknaden. Monti råder alla ungdomar att ge upp drömmen om ett fast jobb – i utbyte mot ett jobb. I nuläget krävs en godtagbar anledning för att avskeda anställda, något som kan komma att förändras. Men på denna punkt strider fackföreningarna i det sista. Mario Montis uttalande om att fasta anställningar är alltför ”enformiga” utlöste en het debatt.

”Rädda Italien” står alltså för disciplin och ”Väx Italien!” för tillväxt. Vad hände då med Montis tredje ledord – jämlikheten? Dels utgörs den av arbetsmarknadsreformen, tänkt att öka jämlikheten mellan generationerna på arbetsmarknaden, dels av en jakt på skattesmitare. Jämlikhet mellan kvinnor och män nämns ofta som tillväxtfaktor. I praktiken är dock jämställdhetsreformerna tveksamma. Italienska feminister frågar sig varför kvinnor, som redan arbetar gratis med att ”rädda italienarna” i hemmet – de allra flesta på heltid – nu tvingas bidra till att ”rädda Italien” med den lilla pension de sedan får.

Är bankirsonen Monti en sann räddare i nöden eller, som tidningen The Economist skrev, en modern Margaret Thatcher som blott följer den fria marknadens ledstjärna? När han hävdar att typiskt nyliberala reformer är ”bortom all ideologi”, då börjar man ju undra. ”Det finns inget alternativ”, brukade Thatcher säga. Sedan hennes tid har nyliberalismen letat sig allt djupare in i europeiska salonger, universitet och regeringar och utesluter ett efter ett alla andra alternativ. Vilket är ett demokratiskt problem. Liksom Monti själv. Men självklart hade Thatcher fel, det finns alltid flera alternativ. Och Kapten Monti må vara expert, men i vilken riktning styr han det italienska statsskeppet? Någonstans är det ju på väg.

Förmodligen rakt in i nästa ekonomiska kris, eftersom kriser blivit kapitalismens normaltillstånd i vår samtid. Då lär fler akuta åtstramningar följa. Nedmonteringar av välfärd och demokrati.

I bästa fall så driver skeppet Italien länge på öppet hav: de flesta av reformerna beräknas kräva åratal för att ge tillväxt. Recessionen är dock ett faktum och en fjärdedel av italienarna riskerar redan fattigdom.