Alejandra och de andra i Malmöbaserade Calaisgruppen kom hem den 6 februari efter att ha varit i den franska kuststaden i tio dagar för att samarbeta med flyktingar och aktivister från det internationella nätverket No border, som är kritiska mot den europeiska asylpolitiken och arbetar med praktisk solidaritet.

En fransk antisolidaritetslag gör det olagligt att hjälpa papperslösa personer, berättar de. Att ge bostad åt en papperslös kan betyda fem års fängelse och rejäla böter.

– Det betyder att även de katolska organisationer som delar ut kläder ägnar sig åt civil olydnad, säger Maria.

Trakasserierna mot de papperslösa pågår ständigt.

– När vi pratade med människor där om vad som påverkade dem mest, berättade de om de förnedrande förhållanden som de lever i. De flesta hade haft en helt annan bild av ett ”civiliserat” Europa. Nu var de beroende av andra, konstant kontrollerade, bemötta som kriminella av folk på alla samhällsnivåer, och kunde inte alltid gå in i en affär och handla, säger Alejandra.

– Jag stod en dag på gatan och pratade med en person. Gränspolisen saktade in sin bil och tutade. De signalerade att ”vi ser er”. Det är så fruktansvärt rasistiskt och förnedrande, en ständig kontroll, säger Maria.

Tre organisationer serverar mat till de papperslösa, tre gånger om dagen. Serveringen är utomhus, under tak, med soptunnor som bord.

– När vi var där tog polisen folk, säger Maria.

Bananer, mjukost och vitt bröd består en ranson av. Enligt vad de hört har en politiker bestämt storleken på tallriken till den varma mat som serveras två gånger om dagen.

– Du får inte tillräcklig näring. Det är som om du inte ska orka ta dig till England, ta dig därifrån eller göra motstånd, säger Maria.

Alejandra säger att många bott på gatan och vandrat runt i Europa länge.

– Du vänjer dig aldrig vid det livet. Många säger att det var mycket bättre där de kom ifrån, där det var krig, men med familjen nära, gemenskap och livskvalitet. Det här är inget liv.

I början av vistelsen ifrågasatte Alejandra om det gjorde någon skillnad i det stora hela att vara i Calais.

– Men bara att se folk i ögonen, äta maten tillsammans, prata och bara vara där – det betyder mer än man tror, även för en själv, säger hon.

För Maria låg en stor del av frustrationen i den orättvisa som det innebär att hon och de andra svenskarna har EU-pass och kan resa fritt.

– Det är en väldigt svår känsla att hantera. Vi har möjligheten att åka dit och därifrån, men för andra handlar det om att riskera sitt liv, säger hon.

Hon vill inte förstora det som hon och de andra Malmöborna kunde bidra med under drygt en vecka på plats. Men bara det att de hade med sig en minibuss betydde att de i alla fall kunde köra utrustning dit den behövdes. Svenskarna vaktade också utanför de papperslösas tillfälliga boenden om morgnarna, med en visselpipa för att varna om polisen kom. De kunde även affischera, dokumentera polisvåld och ringa till polisens förvar för att försöka få tag på gripna personer.

När gruppen lämnade Calais täcktes gatorna av 20 centimeter snö. Många papperslösa bor i tält, även inuti de ockuperade husen. Eftersom det har satts upp stänger för att blockera fönster och dörrar, är allt öppet. Det kommer alltså in kyla, vatten och snö.

När Malmö Fria Tidning träffar aktivisterna har de precis kommit hem. Hur kampen ska fortsätta är inte riktigt bestämt, men flera vill åka tillbaka till Calais så småningom. De vill också sprida de erfarenheter och den information som de samlat på sig under vistelsen.

– Vi vill föra vidare perspektivet att det här är något som alla måste ta ställning till, inte bara där, säger Alejandra.

De betonar att situationen i Calais inte på något sätt är unik. Ungefär så här ser det ut i kuststäder i Belgien, Grekland, Italien och andra delar av Europa. Och det kan bli så här i Sverige, menar de.

– Sverige är ett av de länder som deporterar mest, och till länder i krig. Människor sätts i förvar här dagligen och tusentals lever papperslöst och har problem med bostad, säger Maria.

Hon tycker inte att asylfrågan diskuteras tillräckligt i Sverige. Hon visar en bild på en banderoll som sattes upp vid en aktion som gjordes utanför ett förvar i Calais.

– Ingen är fri förrän alla är fria, står det. Det är den tanken som vi ska driva här också, säger hon.