I Calais väntar flera hundra papperslösa på att ta sig vidare i Europa för att söka asyl, eller lever i limbo, utan rätt att stanna i Frankrike och utan möjlighet att resa vidare i Europa eller att ta sig tillbaka till sina ursprungsländer. Staden har blivit något av en symbol för hur Europas nuvarande asylpolitik fungerar, även om motsvarande situation råder i städer i till exempel Italien och Grekland.

Organisationen No border, som arbetar på plats, vittnar om att polisen dagligen trakasserar de papperslösa och även använder våld mot dem. En stor del av migranterna ockuperar tomma hus och dessa utryms med jämna mellanrum. Många av de papperslösa grips regelbundet, bara för att släppas igen.

Den 26:e januari körde åtta personer söderut från Malmö i en minibuss full med utrustning som sovsäckar, kläder och kastruller. På ett möte inför resan berättar gruppen om den inhumana verklighet som de snart ska möta.

– Polisen bränner sovsäckar, förstör och tar deras saker, säger Maria.

– Husen rivs för att de inte ska kunna komma dit igen, säger Jallas.

– Det är barn som bor i tält. Det är helt sjukt när det är kallt, säger Francisca.

I december kom ett mejl från en organisation i Calais som talade om att läget nu var akut. Det behövdes fler aktivister på plats och även tält och annan utrustning. Gruppen som just nu är i staden består av ett löst nätverk av engagerade från olika organisationer, och flera hade redan tidigare funderat på att åka ner.

Först övervägde de att samla in pengar till organisationerna på plats, men de kom fram till att det som skulle göra störst nytta var att åka ner själva. Sedan dess har de ordnat en stödfest och en insamling och även skickat ner en del utrustning med en annan grupp.

På bara en vecka före resan fick de in ett stort antal tält, sovsäckar, presenningar, klädesplagg, skor, stövlar, med mera, från privatpersoner.

– Det är fantastiskt att vi samlat in så mycket på så kort tid. Det betyder jättemycket, säger Aida.

De ska vara i Calais till den 6 februari och planerar bland annat att dokumentera polisens övergrepp, leta efter hus till de papperslösa, bygga ugnar, informera om asylpolitiken i Sverige, laga mat, sitta vakt i de ockuperade husen för att varna om polisen är på väg och lära ut engelska.

Det långsiktiga målet för gruppen är en förändrad asylpolitik, men tills dess vill de vara med och stötta de människor som kommer i kläm.

– Vi måste hjälpa varandra praktiskt. Politiken är svår att ändra, säger Aida.

Alla har olika skäl att åka med.

– Jag har jobbat med ensamkommande flyktingbarn ganska länge. Jag hör om Grekland och Italien och vill se det som de berättat om, säger Alejandra.

– Jag identifierar mig mycket med flyktingar eftersom jag varit flykting själv, berättar Aida.

– Man vill inte känna sig passiv. Jag vill bidra. Många tycker att det är fel men gör inget. Jag pallar inte bara stå och kolla på och låta det hända, säger Jallas.

Förhoppningen nu är att engagemanget ska fortsätta även efter den här resan. När gruppen kommer tillbaka vill de sprida information om vad de sett, till exempel genom en utställning.

– Det är viktigt att ta med sig något hem och inspirera folk här, så att de blir peppade och vill stödja arbetet, säger Jallas.

De hoppas också att kunna skapa någon sorts ”Calaisfond” som de samlar in pengar till, för att göra det möjligt för fler att åka.