Tid är tid – och inte pengar
Härom veckan sade en vän att jag var en besserwisser (visserligen med glimten i ögat) när jag lite ironiskt kommenterade en annan väns uttryck att han spenderat tid med sin mamma. Jag frågade skämtsamt hur mycket detta kostat honom, hur stor var hans alternativkostnad för denna tidsspendering? Tid är ju pengar, så visst måste han haft en alternativ möjlighet till intäkt, som alltså blev en kostnad när han inte utnyttjade denna. Min vän hade således slösat bort en massa tid (det vill säga pengar) på att ta en promenad med sin mamma.
Till saken hör att vi båda pluggat lite nationalekonomi och roas av att ironisera och slänga oss med dessa termer ibland. Men samtidigt ligger det ett korn av allvar i vår tids ordval. En ”Economic Man”, en rationell och beräknande varelse, tycks bo i oss alla. Förr tillbringade människor tid. De hade en liten stund till låns, och nyttjade den – förflöt i den. I dag spenderar människor tid. Vi äger en viss mängd tid som vi sedan utnyttjar på olika sätt. Vi tänker inte längre i cykler, utan ser bara ett linjärt framåtskridande. Vi har förlorat förmågan att se ett värde i vilan, för oss är processer något som går framåt – inte runt. Tiden tas inte längre i anspråk av människan. Tiden domineras av klockan, av almanackan.
I dagens samhälle gillar vi inte att naturen och människorna degenereras. Vi vill ha konstant avkastning och ständig skönhet. Vi accepterar inte att bruna löv ligger och skräpar på gräsmattan eller att små rynkor samlas kring ögonen. Vi vill kunna styra – och helst eliminera – tiden, och ändrar därför det fysiska rummet. Med pengar försöker vi köpa oss tid – och rum. Motorvägar, snabbväxande tomater och skönhetsoperationer är alla uttryck för det moderna samhällets hatkärlek inför tiden.
Jag begriper inte hur vi står ut att leva under dessa förhållanden. Att arbeta mer ger visserligen mer pengar, men det kostar också tid – och det kostar faktiskt också pengar. Med mer jobb köper vi oftare färdiglagad mat och fler tekniska prylar för att underlätta vardagen (det senare gäller så länge skiten funkar), vi äter mer lunch ute och vi åker på längre och dyrare semestrar för att vila upp oss från arbetets slit. Och vi botar vårt dåliga samvete för att vi inte tillbringar (eller spenderar som de flesta säger) tid med våra närmaste – choklad till älsklingen, tulpaner till mamma och dataspel till ungarna.
Kalla mig besserwisser eller vad ni vill. Jag bara säger vad jag ser: vi kan inte längre skilja mellan behov och begär att konsumera. Skilja mellan att köpa nödvändiga livsmedel, hygienartiklar och kläder, och att shoppa bara för att fylla våra annars så tomma liv. Själv sade jag tack och adjö till en ’karriär’ och ett begränsade konsumistiskt liv för tre år sedan, och sedan dess har jag mått genuint bra. Självklart är jag inte lycklig varje stund, men jag har en frihet och en ro som jag inte hade när jag jobbade med ’strategisk’ planering, meningslöst rapportskrivande och nätverkande. Tack och lov att jag inte skuldsatt mig upp över öronen så att jag kunde följa min magkänsla och kliva ut ur det där kontoret.
Jag är inte ensam om att ifrågasätta dagens arbetslinje. Alltfler människor väljer att konsumera mindre – och arbeta mindre. I stället används tiden till att utveckla sig själv och sina relationer. Till att gå promenader, läsa, styrketräna, prata och laga god mat. Helt enkelt till att ta hand om sig själv och varandra. Nyfikna på eftertanken och utmaningarna. Tid är inte pengar. Tid är tid.
Caroline Loohufvud, kulturgeograf och stadsodlare, är fristående krönikör för Fria Tidningen.
