Paula Rooth •

På romskt kulturcentrum i Malmö har man byggt en utställning om romernas historia. Där finns dockor med de olika traditionella dräkterna, fotografier och hantverk. Monica K ardalas visar runt och berättar hur det var att växa upp i en husvagn på 1950-talet. Hennes familj hade ett tivoli som de reste runt med i Sverige.

– För oss barn var det okej, vi visste ju inget annat. Men visst var det svårt att klara sig. Många av mina små kusiner frös ihjäl. Våra föräldrar fick turas om att elda i kaminen under natten för att hålla oss varma.

El, toalett eller bad fanns inte i lägren och vatten fick de hämta på bensinmackar eller bondgårdar.

– Om de var snälla, de var det inte alla som var. En del bönder var rädda att vi skulle stjäla hönsen eller hästarna.

Monica Kardalas familj kom till Skåne 1952. Den första tiden bodde de i läger i Folkets park i Lomma, senare i industrihamnen i Malmö.

– Vi fick inte gå i skolan, men lärare kom till lägren med gamla skolbänkar och skolböcker för att lära oss svenska och att läsa och skriva.

1959 fick romerna samma rättigheter som andra medborgare, däribland fasta bostäder och rätt till skolgång. Monicas familj flyttade in i sin första lägenhet på Lundavägen i Malmö.

– Det var som att komma till paradiset, att plötsligt ha varmvatten, toalett, badkar och tre rum och kök åt oss sex personer.

Monica läste upp betygen på komvux och arbetade sedan som hjälplärare för romska barn på olika skolor i Malmö under tjugofem år.

– Jag saknar det arbetet. Ingen tittade ner på mig i skolan. De andra lärarna som inte var romer kom och pratade med mig och frågade mig saker. Vi hade mycket roligt tillsammans.

Erland Kardalas är Monicas äldst son. Han tillhör den första generationen romer som inte är född i en vagn.

– Jag har vuxit upp med allt det vi tar för givet i dag, värme, vatten och mat för dagen, jag har inte behövt oroa mig för att de kommer mitt i natten och kör iväg oss.

Erland fick kämpa hårt i skolan för att bli tagen på allvar och bevisa att det kunde bli något av honom.

– Alla hade sina fördomar i skolan, de verkade se det som att min skolgång inte skulle leda till något. Jag fick läsa på för att bevisa för mig själv och andra att jag var bättre än de trodde.

Under sommarhalvåret fortsatte Erland och hans familj att resa runt med vagnarna och försörja sig som musiker eller handelsmänniskor.

– Det var det sista av det traditionella livet som var kvar. Sen dog det också ut.

Monica Kardalas menar att som äldre saknar hon den gemenskap och glädje som fanns hos romerna i lägren.

– Ingen kunde vara ledsen länge, det kom alltid någon och berättade en rolig historia eller tog fram sitt dragspel så man blev glad igen. På morgonen ropade man ”vem har kaffet klart?” och så satt vi där halva dagen och drack kaffe. Nu bor vi långt ifrån varandra och träffas nästan bara om någon är sjuk.