Kisstunga blöjor och iturivna servetter är följden av en syn på medmänniskan som är oacceptabel. Den ”moderna” ideologins tro att jakt på vinst nästan alltid leder till det bästa av samhällen är absurd - och leder till alltmer absurda konsekvenser i en globaliserad och anonymiserad värld. Och det finns ingen anledning att glömma att det var Socialdemokraterna som öppnade dörren till detta så att den borgerliga regeringen utan större motstånd kunde smyga in.

Det tragiska för oss som inte definierar oss som socialister – ett begrepp som kan betyda lite vad som helst – är att det enda parti som rakryggat och konsekvent tagit avstånd från den ideologiskt betingade utveckling som lett fram till Carema-attityden är Vänsterpartiet.

Det är därför Jonas Sjöstedt nu kan uppträda på en plattform som på många sätt är mer trovärdig än alla andra riksdagspartiers.

Jag är inte socialist, har aldrig varit socialist, och kommer med all sannolikhet aldrig att definiera mig som socialist. Jag vägrade springa med Maos lilla röda då det var mode, avskyr såväl kollektivism som vänsterns vurm för att prata om vad ”folket” vill och inte vill. Jag har klart för mig att det var vänstern, inte högern, som på sextiotalet utgjorde de verkliga betonghäckarna, medan det var de konservativa som värnade miljön.

Min första miljödebatt i mitten på åttiotalet med en vänsterpartist/kommunist var närmast en chock. Hon hävdade att det gråa papper, som var vanligt i öststaterna, berodde på att dessa förde en god miljöpolitik. Mitt förakt för blinda flockspringande plakatkommunister befästes.

Jag tror på en fungerande marknad med schysta spelregler. Jag tror på fri handel, men inte på ansvarslös frihandel utan sociala och ekologiska krav. Ett samhälle med mer empati, mer ansvar, mer humanism, mer av kunskap när det gäller miljö och klimat. Ett samhälle där en verklig och överblickbar marknad försvaras mot både statens och kapitalets övergrepp.

Det tragikomiska är att det enda parti som tycks begripa åtminstone huvuddelen av ovanstående är Vänsterpartiet som konsekvent vågat sätta ner ”omoderna” fötter i protest mot denna utveckling. Det borde rimligen också socialliberala, gröna och till och med konservativa ha gjort. I deras ideologiska bas finns nämligen värderingar som handlar om värden större än fler siffror på konton.

Man kan hitta en värdegrund som förenar konservativa, socialliberaler, socialister och gröna och som står i bjärt kontrast till den ”moderna” trendiga ideologins reduktion av reella värden. Politiska partier har inte förstått det. Centern och Folkpartiet kanske allra minst, Socialdemokraterna irrar från dag till annan utan kompasskurs, Kristdemokraterna sviker kanske mest av alla och mitt gamla parti – Miljöpartiet satte för många år sedan kursen åt helt fel håll för att behaga.

Det är så in i h-e tragiskt. Och inte hjälper det att skiten draperas under rubriken ”modernt” heller.

Jonas Sjöstedt och vänstern har ett uppdrag som många – oavsett traditionell politisk hemvist – borde hoppas att de lyckas med. Uppdraget är större än retoriskt tal om socialism, större än viktig feminism, större än partipolitisk strategi. Det handlar om att återupprätta de värden som de övriga genom sitt flockbeteende i praktisk politik övergett.

Därför utgör inte vänstern med Sjöstedt som frontfigur ett hot bara för S och MP, utan också för de än mer borgerliga partierna. Och det är gott att veta i en tid när banditkapitalismen står med rumpan bar efter det att den varit alltför kreativ till och med för sitt eget bästa.