– Många upplever att de kategoriseras, som flykting eller invandrare, och att man möts av en attityd där läkaren förklarar ens besvär med tidigare erfarenheter; ”du är nog stressad”, säger Kristian Svenberg, forskare vid Sahlgrenska akademin, som i december lade fram avhandlingen Mötet mellan patienten och läkaren – erfarenheter hos somaliska flyktingar och läkare under utbildning.

Att problemen avfärdas kan ge ödesdigra konsekvenser.

– Man kan missa allvarliga sjukdomar som är behandlingsbara eller fastna i medicinska utredningar som inte leder någonstans. En av dem som jag intervjuat hade turberkulos, men det missades eftersom besvären inte togs på allvar. Patienten fick resa utomlands för att få sin diagnos, säger Kristian Svenberg.

Svenberg arbetar även som allmänläkare på vårdcentralen i Hjällbo, vilket han har gjort sedan 18 år tillbaka, och där träffar han många somalier. I sitt arbete upplevde Kristian Svenberg att det fanns förutfattade meningar om att personer som är födda i Somalia är svåra att förstå och han blev intresserad av att studera hur patientgruppen själva upplever vården.

– Vissa saker har bidragit till att skapa stereotypa föreställningar om somalier, till exempel en artikelserie i Göteborgs-Posten som ensidigt pekade ut den somaliska gruppen som svår och problematisk.

Kristian Svenberg har även intervjuat läkare under utbildning som berättade om svårigheter med att använda tolk.

– En del medicinska ord saknas i det somaliska språket och det gör att tolken måste ge längre förklaringar, då är det läkare som har undrat varför de pratar så länge när läkaren bara ställt en enkel fråga.

– Intervjuerna visar att när det uppstår problem, väljer en del läkare att nalkas patienten med nyfikenhet och försöker utforska patientens bakgrund för att skapa tillit och förståelse. Men andra läkare anammar en auktoritär strategi av gammaldags snitt för att bemästra situationen, säger Kristian Svenberg.

Abdulkadir Shariif är flyktingsekreterare på Somaliska Riksförbundet. Han har själv aldrig upplevt sig diskriminerad av den svenska vården, men känner igen problemen från andra som han har pratat med.

– Jag har träffat patienter som varit missnöjda och jag har också träffat personer som åkt till andra europeiska länder för att få vård som de inte fått i Sverige, säger Abdulkadir Shariif.

Han tror att upplevelsen av att inte bli tagen på allvar delvis kan bero på att den svenska vården fungerar annorlunda jämfört med i andra länder.

– I andra länder är första mötet med en läkare ett tillfälle där man får beskriva alla sina symtom – även om de är flera olika – och läkaren lyssnar, ställer en diagnos och ger medicin. Men här är det inte så. Kommer man till akuten ska man bara ta upp det besväret som är akuta och ofta säger läkaren att patienten ska ta en medicin och återkomma om symtomen kvarstår. Läkaren följer det svenska systemet men det kan göra att patienten känner sig avfärdad.

Kristian Svenberg anser att det är viktigt att läkare är lyhörda för vad patienten är orolig för.

– Vi har ett högt och pressat arbetstempo inom vården, men det är viktigt att ta sig tid för diskussion och reflektion för att förbättra mötet.

Han hoppas nu att de somaliska patienternas exempel ska öka kunskapen om hur mötet mellan svensk sjukvård och patienter från minoritetsgrupper kan förbättras.

– Det skulle medföra både mänskliga, ekonomiska och medicinska fördelar, säger han.

Vårdens utveckling är dock på väg åt ett håll som är problematiskt för alla patientgrupper, men speciellt för de röstsvagaste, menar Kristian Svenberg.

– Ett hinder i vården är att man pratar om patienten som en kund, som någon som ska köpa en vara. Men mötet mellan en patient och en läkare har helt andra dimensioner – det handlar om förtroende och tillit. Man kan inte förstå symtom om man inte ser personen bakom.

– Det är också en maktrelation där patienten är i underläge. Därför är det viktigt med kontinuitet för att patienten ska våga öppna sig och berätta – i det här sammanhanget är hyrläkare helt förödande, säger Kristian Svenberg.

Abdulkadir Shariif hoppas att forskningsrapporten ska ge underlag för vården att undersöka och åtgärda problemen.

– Jag hoppas att vården tar detta på allvar och tittar närmare på det, säger han.