Eureka! Nu har den äntligen hittats! Gudpartikeln. Alla gryns gryn. Med hjälp av världens längsta och dyraste partikelaccelerator. Därmed kan forskarna vid Cern likt Arkimedes kasta av sig sina dammsäkra rockar och badmössor, glädjerusiga gallopera genom mjölk-vita alplandskap med inte bara bosoner och myoner, utan nu även lilla higgs, hängande och svängande helt fritt såsom gud avsåg, för att sedan hoppa köttbulle i Genévesjön. Demokritos 2500 år gamla tanke om en alltings minsta beståndsdel – den så kallade atomteorin – har därigenom bevisats en gång för alla.

Men om vi backar bandet och spelar upp det i lite mer hanterbar hastighet – vad är det man har hittat egentligen? Vid närmare granskning visar det sig att man inte alls har fångat den gäckande partikeln. Bara ringat in två områden av massa/energi där den definitivt inte finns. Och drar den förhastade slutsatsen att då måste den naturligtvis finnas däremellan. Mitt råd är att vänta med att korka upp champagnen, vänta med att skrävla om Nobelpris, och för allt i världen behålla kläderna på. Resonemanget är nämligen väldigt likt ett som fördes kring elektronen för 80 år sedan, och det drev en av kvantfysikens pionjärer Werner von Heisenberg till sådant raseri att han slog sönder speglar, handfat och toalett på Göttingens universitet.

Då (som nu) kan man inte “observera” mer en punkt i en elektrons omlopp. Det är frestande att tro att man kan ta två skilda observationer, och anta att elektronen måste ha färdats i en bana mellan dem även om banan ser mycket underlig ut. Men detta är fel – osäkerhet om partikelrörelser i atomen är inte en osäkerhet gällande kunskap, det är en osäkerhet gällande varat. Det finns en absolut minsta finkorn-ighet i materien där våra laboratorieexperiment når sin gräns, och där det rent teoretiska/matematiska måste ta vid. Det är till exempel fortfarande bara i tankens värld man finner det totala vakuum, ingenting, som är en viktig miljö för att undersöka enskilda atompartiklar.

När Werner kommit till sans ringde han efter en rörmokare. ”Det läcker vatten, och det behövs en ny sån där molijock som går upp och ned.” Han hörde själv hur dumt det lät, och den artige rörmokaren sa att han nog ändå behövde komma och göra en bedömning själv innan reservdelar införskaffades. Werner insåg likheten mellan den ineffektiva beskrivning han gav rörmokaren, och de många underligheter som uppenbarat sig kring partikelforskningen vid laboratorieexperiment.

Ljusstrålar som är både partiklar och vågor samtidigt, elektroner som befinner sig på två ställen samtidigt, katter som är både levande och döda – vi måste komma ihåg, sa han till deBroglie, Schrödinger och Dirac (tillsammans med vilka han kom att utgöra ett atomfysikens “de fyras gäng”) att det inte är naturen själv som vi betraktar, utan naturen utsatt för våra förhörsmetoder. Om vi inte ställer lämpliga frågor så kan vi inte heller vänta oss att få lämpliga svar. Följaktligen kom han själv till stor del att finpolera teori och matematiska samband, snarare än att leka med ficklampor och husdjur i mörka rum.

Werner var mån om att krossa den (då som nu) gamla föreställningen om atomer som ett slags litet solsystem, med atomkärnan som solen i mitten, och elektroner likt planeter kretsandes i banor med givna avstånd runtomkring. Det finns för all del en kärna där i princip all atommassa är koncentrerad. Men elektronerna befinner sig – för allt praktiskt bruk – på alla ställen i ett omslutande fält samtidigt. Eller snarare, var elektronen svarar att den befinner sig beror på hur du ställer frågan.

Där är där man inte är
Här är här där man är
Här har man alltid med sig
Här har man alltid med sig**

För all sin teoretiska briljans ville Heisenberg ändå aldrig riktigt släppa taget om sina kulor. Det här med partiklar – atomer – har förutom de gamla grekerna främst Newton hamrat fast i den moderna vetenskapen. Newton är för dagens vetenskapsmän vad Tore Wretman är för dagens tv-kockar: i språk, metod och form finns såväl fortfarande gångbara som besvärande vidskepliga inslag. Än i dag måste man anstränga sig för att skilja agnarna från vetet (vilka var det man ville ha kvar i tråget nu igen?).

Nej, Higgs partikel – låt oss vara ärliga – har inte hittats. Det är en lågoddsare att den aldrig kommer att hittas, trots lobbyisternas allt mer desperata hävdande av motsatsen. Det kanske är fel på den så kallade standardmodellen.

Man har som jag nämnt aldrig hittat det här ingenting, eller vakuum, som är en så viktig förutsättning för både den allra yttersta och den allra innersta rymden. Cern-gängets brasklapp är att det kan röra sig om ”fluktuationer i bakgrundsbruset”. Vid liknande experiment för ett halvsekel sedan när standardmodellen stelnade till sin nuvarande form hette det ”fluktuationer kring nollpunkten” och eftersom det är ett återkommande inslag hos såväl amerikanska som europeiska partikelkrockarexperiment kan det peka mot två saker: vakuum är ej tomt, det vill säga det finns inget ingenting och som en följd av detta – Albert Einstein hade i detta avseende fel.

Med Einstein avskaffades det antika fenomenet eter. Det behövdes inte i hans relativitetsteori. Ett materiellt sammanhängande rum behövs inte – finns inte – tid och rum och massa är alla relativa fenomen, vars enda fasta gemensamma punkt är ljusets hastighet. Denna utgör en yttersta, okränkbar gräns – en arkimedisk punkt mot vilket allt annat rörligt och relativt tar spjärn. Alltings axel. Mittpolen i det vediska himlahjulet. Världsträdet Yggdrasil i den fornnordiska mytologin. Den finska saltkvarnen Sampos mittpåle. King Kong i Kim Jong Ils filmarkiv.

Vad tror du de oststinna forskarna hittade på med sina högfrekventa underjordiska boson-basuner i somras? Cern-laboratoriets andra kioskvältare i ordningen (den första var för ett antal år sedan, innan man startade igång och smälte halva basunen för att någon råkat sätta batterierna åt fel håll, var att man befarade att ett svart hål skulle alstras vid krockar i så höga energier – ett svart hål som kanske skulle slörpa upp allt vi vet) var att de lyckats skicka neutriner genom Cilla Berg. I hastigheter över ljusets. Och utan att hon ens efter denna mediala manöver fick plats i Idoljuryn.

Återstår då hoppet till den sista möjliga fasta punkten i vår fenomenala tillvaro: Higgs. Alltings minsta gryn och beståndsdel. Finns inte den så finns ingenting. Eller? Jodå. Det gäller bara att släppa fixeringen vid Demokritos gamla ballar. En förklaring som skulle onödiggöra den gamla våg/partikeldualiteten hos ljus (och i förlängningen elektroner och kärnpartiklar) är tvåfaldig:

1) vakuum är materiellt (dvs en återintroduktion av den gamla etern) och

2) allting är vågor, vibrationer av olika frekvens och styrka.

Tyvärr måste då standardmodellen kastas i soptunnan, och partikelacceleratorerna betraktas som onödigt ambitiösa och kostsamma skämt. Ter sig inte dessa acceleratorer – i all sin högteknologiska prakt – motsägelsefullt nog som väldigt primitiva? Detta slungande och krockande av partiklar i allt större tubulära travbanor, i allt högre hastigheter. Likt grottmannen (eller kvinnan) som bankar skallen mot all slags sten och plötsligt finner att det slår gnistor om en viss sort när den krossas.

Men allt behöver inte vara vettigt, så länge det är kul. Och, som J. Engler så konsekvent konstaterar i låten med samma namn, och till vilket Heisenberg skulle nicka instämmande: Lärm Macht Spass. Oljud är kul! Något som talar för 1) är 2011 års trojka av Nobelpristagare i fysik – vars observationer av ett allt snabbare uppblåst universum kräver att tomma rymden är full av något, numer kallat ”mörk energi”. Det som talar för 2) är kanske främst – vid slutet av 1920-talet – Heisenberg själv. Och, ytterst motvilligt, till slut även Einstein.

Allt är alltså vibrationer med olika grader av förtätning. Vibrationer i vad? I etern. Med andra ord allting är resonans. Harmonisk, konsonant och dissonant i olika grad och utsträckning, överallt samtidigt. I det allra minsta såväl som i det allra största. Allt är musik. Musik. Faktum är att allt är en enda låt: Roxy musics Just like you. 

Everything changes
Weather blows hot or cold
Through alchemy iron turns gold
Quicksilver baby so hard to pin down
Oh when are you coming around?***

*Here, there and everywhere (Lennon/McCartney, The Beatles, 1969).
**Där är där man inte är (Brännström/Härenstam/Remeaus, Fem myror är fler än fyra elefanter, 1973).
***Just like you (Bryan Ferry, Stranded, Roxy music, 1973).