– Jag befinner mig i Sverige, fast halva jag är kvar i Iran. Mina vänner och kollegor sitter bakom galler. Mitt land är på väg utför. Kanske går det inte att förhindra, men jag gör vad jag kan.

Asieh Amini är på besök i Stockholm. Hon utstrålar en anspråkslöshet som döljer ett sällsynt mod. Amini står inför tre val: att fortsätta sitt arbete utanför Iran, att återvända och leva i tystnad eller att återvända, höja rösten och fängslas.

– Jag har valt det första, säger hon.

Men egentligen talar inte Asieh Amini om val. Hon talar om att hennes arbete valde henne.

Genom Icorn (International cities of refugs network) har hon fått en fristad i norska Trondheim. Därifrån följer hon fall med fängslade aktivister och dödsdömda landsmän.

– Jag föredrar att inte tänka, utan bara jobba timme efter timme. Jag måste hålla känslorna utanför. Jag vill inte bli deprimerad. Men i går fick jag anstränga mig för att inte gråta. Min väns dotter fyllde elva år. Hon är lika gammal som min egen dotter. Flickan har inte kunnat krama sin mamma på två år.

Hon talar om advokaten Nasrin Sotoudeh, som fick sex års fängelse för att ha ”uttalat sig kritiskt mot att hennes klient dömts till döden”.

Innan Asieh Amini möter mig i hotellfoajén har hon skrivit en artikel om olja och ekonomiska sanktioner för den persiska webbradiokanalen Radio Zamaneh. Veckan innan höll hon en föreläsning i Berlin. Om ett par timmar ska hon inför publik i Kulturhuset berätta varför hon gick från att bara vara journalist till att också bli aktivist.

Hon deltar i underjordiska nätverk som dagligen utbyter information via internet.

– I en grupp finns minst 500 journalister. Jag och mina kollegor utanför landet får material av dem innanför som vi kan publicera på persiska webbsidor i Holland, Storbritannien och Frankrike. Utbytet är oumbärligt.

Hon och några andra kvinnorättsaktivister uthärdade minusgraderna under tre dygn utanför FN-högkvarteret i Genève förra året. De demonstrerade mot att Sotoudeh och andra aktivister fängslats på grund av sina åsikter.

Mänskliga rättigheter är Aminis hjärtefråga. Ett arbete hon får bedriva i motvind. President Ahmadinejads nykonservativa rörelse Abadgaran slog ned det politiska motståndet i samband med senaste valet och Ahmadinejad svors än en gång in som president.

– Min viktigaste uppgift är att ge stöd åt ett ledarskap mot diktaturen. Framtiden är i fara om folket inte vågar protestera eller om de isoleras från omvärlden. Många ur oppositionen är fängslade eller lever i exil, som jag. Ingen vet vad som kan hända när en galen kapten får styra ett skepp. Först när ett civilt förankrat ledarskap kan agera fritt kan vi nå förändring.

Asieh Amini sitter framåtlutad med ena armbågen över bordet och gör korta, distinkta handrörelser med den andra. Fingrarna hålls ihop, som för att ge skjuts åt hennes prövande tecknande av ett land i händerna på en regim som bekämpat sitt eget folk i 32 år.

Den arabiska våren är både glädjande och oroande, menar hon.

– Jag får en känsla av att de väljer samma väg som vi tog 1979. Många grupper deltog i revolutionen. Sedan förstärkte islamisterna sin ställning och rensade ut oliktänkande.

I 18 år var Asieh Amini journalist i Iran. Hon arbetade redan då under svåra förhållanden, eftersom hon utmanade gränsen för vad som enligt de styrande får uttryckas.

– När jag började tänkte jag inte på att bli aktivist. Jag tyckte bara om att skriva. Men så stod jag inför mitt första rättsfall.

Det var 2004. En 16-årig flicka hängdes i staden Neka, anklagad för sexuellt umgänge. Amini reste till flickans hemort i norra Iran och talade med anhöriga. Några månader senare vill hon publicera historien. Tidningens chefredaktör sade att det var för farligt, då artikeln ”utmanade rättssystemet”.

Asieh Amini insåg då vidden av regimens brott mot de mänskliga rättigheterna.

– Jag är ingen staty som står på ett torg. Jag är en människa. Jag kan inte acceptera en lag som motsäger kärnan av vad jag tror på.

Hon fortsatte att skriva om och deltog i kampanjer mot att minderåriga stenades till döds.

Chefredaktörens besked bidrog till att Asieh Amini lämnade den tryckta pressen och vände sig till webben, där hon skrev i annat namn.

Efter valet 2009 söktes hennes arbetsplats igenom, samtidigt som miljontals människor protesterade mot valresultatet.

– Flera bekanta frågade mig: Är du fortfarande fri? Har de inte arresterat dig också? Var bor du?

Asieh Amini lämnade sitt hem och sov varje natt i olika hem under två veckor. Hon bjöds in till en poesifestival i Stockholm och tog med sin dotter. Här fick hon veta att regimen låtit publicera en lista över ”statsfientliga institutioner”. Hennes arbetsgivare stod med.

– BBC-journalisten Maziar Bahari skickade mig ett kort meddelande efter att han släppts ur fängelset: ”Var du än är, stanna där och kom inte tillbaka till Iran!”

När jag frågar henne om framtiden trummar hon med fingrarna mot bordet. Hon vet bara en sak säkert.

– Nu utmanar jag världen, fast jag inte har valt det. Jag kan säga till mig själv att jag borde ta mig an ett visst fall. Så hör jag något på nyheterna och måste skynda iväg och följa upp det. Jag kan bara hoppas att en förändring sker. Vi måste hoppas. Känner du till något annat sätt?

I ett aktuellt brev till de nordiska kulturministrarna kräver Kulturrådet, PEN international och Icorn mer pengar och ett offentligt medgivande för att öka antalet fristäder i Norden. I dag är 37 städer/regioner anslutna till Icorn. Av dem är 21 nordiska (dock endast Sverige, Norge och Danmark).