Den 15 oktober skrev Fria Tidningen om hur den ekonomiska krisen har påverkat det brittiska kulturlivet. Där har näringslivet successivt tagit över statens roll som kulturfinansiär. I Lettland, ett land som också blivit tydligt märkt av krisen, ser situationen annorlunda ut. Den privata marknaden är mycket mindre. När kulturbudgeten skärs ned med omkring 50 procent på tre år (se faktaruta) återstår få alternativ för kulturarbetare.

Juris Kronbergs kommer från en exillettisk konstnärsfamilj. Han skriver och översätter poesi. Jag träffade honom första gången 2006 på bokmässan i Göteborg. Då var temat litauisk poesi och Kronbergs hade översatt flera av de inbjudna poeterna. Två år senare var han ansvarig för programmet när bokmässan fokuserade på Lettland. Samma år utlöstes den ekonomiska krisen.

Jag återvänder till Juris Kronbergs en grå hösteftermiddag. Det är den 6 oktober. Han är särskilt glad över den ett par timmar gamla nyheten att Tomas Tranströmer har fått Nobelpriset i litteratur. Kronbergs visar ett exemplar av en nyutgiven volym med Tranströmers samtliga dikter som han har översatt till lettiska. För det fick han översättningsstöd från svenska Kulturrådet.

I Lettland har lettiska Kulturkapitalfonden (Culture capital foundation of Latvia) motsvarande funktion – att ge finansiellt stöd till översättning av lettisk litteratur till förlag i andra länder.

I år var det första gången Kronbergs och hans svenska förläggare nekades pengar. I våras ansökte de om finansiering för att översätta Inge Abeles novellsamling, vars svenska titel skulle bli Humlor och myror. I september, ungefär samtidigt som det lettiska parlamentsvalet, kom avslaget. De har gjort ett nytt försök i november. Förläggaren själv saknar pengar för att finansiera översättningen på egen hand.

– Det brukade inte vara några problem att få stöd från Kulturkapitalfonden. Men nu är det svårt, säger Juris Kronbergs.

2008 tilldelades Kulturkapitalfonden 60 miljoner kronor av regeringen. I år fick de knappt 17 miljoner kronor.

Linda Karlina, chefsassistent på fonden, är bekymrad.

– Mycket av kulturlivet har avstannat helt. Tidigare ansedda tidskrifter för litteratur och fotografi är nedlagda, likaså en rad fria teatergrupper och icke-statliga organisationer. Samtida musik, konst och litteratur får stå tillbaka för kultur som bär historiska värden och som har institutionaliserats, säger Linda Karlina.

Hon bläddrar i några dokument. För fyra år sedan fick 2500 projekt ekonomiskt stöd. I år cirka 1700.

– Jag skulle säga att de flesta verksamma lettiska kulturutövare har haft oss som sin huvudinkomstkälla. Vi har kunnat stödja sökande som börjat från noll, medan exempelvis EU-fondens givare prioriterar etablerade verksamheter.

2004 ändrades fondens struktur. Tidigare fick de 3 procent av skatten på tobak, 3 procent av alkoholskatten och 50 procent från kasinospelens skatteintäkter.

– Vår finansiering var oberoende av vilka som hade den politiska makten. Nu beslutar kulturministeriet hur mycket vi får.

Linda Karlina förklarar förändringen med att EU-kommissionen rekommenderade medlemsstaterna att stärka den ekonomiska regleringen. Den lettiska regeringen skar av fondens direkta inkomstflöde. Ministeriet skulle först ge sin tillåtelse innan pengar gavs.

– Följden blir att organisationer som har en uttalad affärsplan prioriteras. Den kultur där många röster hörs och som visas runt kvarteret tystnar.

I krisdrabbade Lettland står inte kulturen högt i kurs. Finansdepartementet får ofta sista ordet i parlamentet och medborgarna grunnar mer på hur de ska ha råd med mat än vilken föreställning de ska se, enligt Linda Karlina.

– Vi från kulturfonden har försökt övertyga finans- och kulturministeriets personal att återinföra den skattebaserade finansieringsformen. Hittills har det visat sig omöjligt.

Hon tror att situationen bara kan bli bättre. Yngre kulturutövare har gått över till annan sysselsättning, medan medelålders och äldre verksamma klamrar sig fast vid vad de redan kan.

Linda Karlina och Juris Kronbergs har en liknande uppfattning om kulturlivets omvandling i Lettland.

– Det kreativa uttrycket var ett frihetsvapen mot Sovjetunionens totalitarism och ockupation. Men när minnet av tiden före självständigheten 1991 bleknar hos letterna och individen lockas av tidigare förbjudna uttryck som religion, massmedia och tv, sätts den fördjupande och upplysande kulturen ur spel. Folk läser hellre underhållningslitteratur än poesi, säger Juris Kronbergs.

Hans samlade bild är att kombinationen av en minskad kulturbudget, att folk har lite pengar och att den kommersiella marknaden sätter ramarna för människors fritid skapar svaga förutsättningar för en fri debatt.

Janis Oga har gett ut Juris Kronbergs poesi och översättningar i Lettland. Han driver Latvian literature centre i huvudstaden Riga, en organisation som sprider lettisk litteratur inom och utanför landet. Omstruktureringen av Kulturkapitalfonden har gjort att de år 2009 var tvungna att lägga ned programmet ”Latvian literature in the world”, som gav bidrag till översättare och såg till att sprida lettisk litteratur.

Det innebär i förlängningen färre titlar på andra språk och mindre närvaro på bokmässor. Janis Oga kan inte planera sin budget särskilt långt eller utlova författare ersättning.

– Lettiska kulturutövare har med få undantag egentligen aldrig kunnat förlita sig på ekonomisk kontinuitet. Men de senaste åren har gjort det än svårare att huvudsakligen ägna sig åt sin konst och talang. Under recessionen har bara den konstnär överlevt som haft ett ”riktigt jobb”.

Janis Oga menar att kulturevenemang drabbas negativt när bibliotek och teatrar får mindre pengar och bokmomsen höjs.

– De som påverkas av krisen ägnar sig åt sådant som inte kräver några utgifter. Men utan den publika närvaron kan vi förlora vår kulturella identitet.