Att svenskarnas frivilliga, oavlönade engagemang skulle ha gått ner, visar sig inte ha något stöd i fakta. Ungefär hälften hade det senaste året gjort någon ideell insats, visade en undersökning från Ersta Sköndal högskola i fjol. De som aldrig engagerade sig ideellt fick frågan om varför: 58 procent sa att de inte hade tid, och 29 procent att de kände att de inte hade blivit tillfrågade.

Den som lyfter fram de här siffrorna är Alexandra Fritzson, projektledare för Frivilligcentra i Malmö. Det är ett kunskapscentrum som drivs av Malmös föreningsliv. Syftet är just att låta fler hitta en plats att göra en volontärinsats - och fler att hitta till föreningslivet.

– Vi arbetar brett. I Malmö finns ett fantastiskt engagemang. Runt 530 föreningar är registrerade hos fritidsförvaltningen, och man räknar med att det finns ungefär 300 till, inom allt från idrott till kultur och demokrati, säger Alexandra Fritzson.

Frivilligcentra arbetar specifikt med projekt riktade till ungdomar respektive äldre. När det gäller ungdomar, i projektet Engagemangsguide Malmö stött av Ungdomsstyrelsen, handlar det om att matcha ungdomar till en verksamhet som passar dem i föreningslivet.

– Många är intresserade av idrott, men är kanske nyanlända och vet inte vart man ska vända sig – eller vågar inte. Det kan vara svårt börja med fotboll när man är sexton, säger Alexandra Fritzson.

De äldre kan genom frivilligas insatser få sällskap, och få vara med om olika aktiviteter. Här har Frivilligcentra fått Malmö stads uppdrag att samordna de ideella krafterna. Det handlar mycket om att se om fler föreningar kan vara intresserade av att ordna verksamhet för äldre, för att öka utbudet av tänkbara aktiviteter – både för de äldre och för dem som vill engagera sig för dem.

Att propagera för att frivilliga ska ta ett större ansvar är kontroversiellt. Kritiker pekar på att det offentliga därmed får en chans att dra tillbaka verksamheter som alltid borde finnas och vara tillgängliga för alla, oavsett om någon frivillig har fått lust att ta på sig det ansvaret eller ej. Konflikten har stått mellan välgörenhet att få, och rättigheter att kräva.

– Konflikten finns kvar i allra högsta grad. Speciellt i det vad en förening ska göra. Var tar det allmännas ansvar slut? Där finns en gråzon, det måste vi vara medvetna om. Det är svårt så att den frivilliga inte går för långt – och för föreningen som vill göra mycket. Där kan vi hamna i: ”Men ingen gör ju det – varför ska inte vi? Individen blir lidande”. Där är det viktiga att ta på sig de glasögonen: Vad anser vi är samhällets ansvar? Vi vill inte bli en besparingskraft, och det är en tendens. I Malmö har staden gjort en avsiktsförklaring när det gäller äldre, att föreningslivet ska göra det här, och det är därför vi finns. Man satte ner foten, säger Alexandra Fritzson.

Att engagera sig ideellt – om man definierar det brett, som forskarna på Ersta Sköndal, är alltså vanligt i Sverige. Men det är inte som i till exempel USA, där många engagerar sig frivilligt för att det ofta är ett måste för att komma in på en bra utbildning. Men liknande tendenser – att engagera sig för att det ser bra ut – märks även här.

– Engagemang är merit till cv:t, ja – och det ska det vara. Man lär sig mycket: får nya roller i styrelsen, som gruppledare eller genom att jobba med socialt arbete. Jag var tidigare på Individuell Människohjälp, och där utkristalliserade det sig ganska snart vilka som gör det här en kort period för cv:t. Ibland försvinner de, för att det var inte var det här de ville göra. Vi måste öppna upp den debatten: Man måste få göra det här i bara ett halvår, utan att det ska vara något negativt, säger Alexandra Fritzson.

Frivilligcentra har i sin nuvarande form finansiering fram till slutet av 2012. Därefter hoppas man på att kunna leva vidare och utöka sin verksamhet.

– Vår vision är att vi ska kunna jobba mycket bredare målgruppsmässigt; vi möter ju alla, från dem som skulle vilja odla, hjälpa till läxläsning eller att tala svenska med nyanlända, till dem som vill spela fotboll. Vi hoppas också kunna matcha behov som finns i det offentliga och som föreningar kan göra – bredare än det sociala, säger Alexandra Fritzson.