Tjuv -96, av Jonas Bengt Svensson, ger sig ut, i själva titeln, för att vara ett formexperiment. Ord och fraser har, får vi veta på baksidan av boken, hämtats från en trave femton år gamla tidningar från källarens bakugn.

Så långt är jag med, men sen måste jag tidigt i läsningen gå i polemik mot baksidestexten – det här är inte en mashup, definitivt inte språkmaterialism och kanske inte ens stöld. Jag skulle inte kalla det så.

Jag tror att det är ett test – och hoppas jag förstår rätt när jag tänker att ingen äger orden.

Tillvägagångssättet blir faktiskt inte så intressant för mig – när jag läser, men desto mer nu, när jag skriver. Det finns ett underligt raster över hela texten - det är något jag inte ser när ögat är fäst vid en sida, får hålla utkik efter.

Orden har kanske kommit till diktaren av slump – men de har valts ut och fogats ihop så noga att de lika gärna kunde ha funnits där i huvudet från början, vilt framassocierade men ändå låsta i sin tid, precis som våra ord ofta är alldeles av sig själva: fast i ett sammanhang, en värld.

Kanske döljer sig metoden ovanligt lätt just för en läsare som jag. Min språkvärld i dag har kanske en nollpunkt där runt -96. Jag gick i gymnasiet då. Pølse-Mannen, aggregatet i Barsebäck, ett modernt äldreboende – allt sådan är fullt normala inslag i min föreställningsvärld. En sådan värld ska spegla sig i tidningstexterna – språkforskarna använder ju textmassorna för att få en uppfattning om hur vanliga ord varit vid olika tidpunkter.

Om metoden inte märks, så befriar den också poeten från ansvar. Allt går ju inte att säga – om någon fortfarande trodde det var möjligt annars.

Jonas Bengt Svensson har gått ner i källaren, eller sagt sig göra det, och kommit upp med en imitation av språket, i en konstgjord hjärna. Det hade jag sånär inte märkt, för han leder varje ord vid handen så bra.