Dikterna tar olika form, blir betraktelser över minnen, över årstidernas och dagarnas gång. Han stannar upp vid det banala, liksom vid döden och kärleken som de förmår att forma våra liv. I dikten finns ett jag som blickar omkring sig, erfar, minns och tänker. Ett jag som ofta träder fram, och som vill förklara.

De minnen och iakttagelser som färgar mycket av samlingen bär glimtar av barndomens Gotland och av Malmö, där diktaren bott ”sen före murens fall”, men än mer av ett barndomsland som är gemensamt för fler. Ett land där djuren och växterna, och även stenarna, bär på mening.

Det är ett svunnet Sverige, som tecknas i detaljerna. Husvagn, campingstolar. De gråtande barnen på väggen i gillestugan. Banvaktsstugorna med prydliga rabatter och banvallarna med vildblomster.

Söderberg tycker om att bända upp språket, bryta upp meningarnas flöde, byta kasus, låta ordklasser eller satsdelar uppträda oväntat. Men språkpoesin, eller leken, underordnar sig här innehållet. Dikten vill tydligt berätta, och får hjälp på traven. Vissa strofer är läsanvisningar, poetik, inte för att läsaren ska förstå allt (Vore det möjligt? Vore det önskvärt?), men för att diktaren ska kunna ta sig friheter och ändå nå fram.

Först, i ”Innehållsförteckningen” frågar sig författaren inför en rad som dyker upp senare: ”bör jag förtydliga detta”? Och förtydligar gör han, inte alltid men ändå så pass mycket att dikten öppnar sig och blir en angelägenhet för fler.

En del dikter, mer i klarspråk, bär starkare på teman och tar tag i mig helt utan anvisningar. En handlar om en kärlekens kamp med självbevarelsedriften, spårad bakåt i tiden som en dagbok läst i efterhand. En annan formas till en lärodikt om att bekämpa svärtan i livet.

Med referens till Tranströmer kommer Söderberg där till hur att följa med i musiken låter oss ”härma en som ser lugnt på världen”, och fortsätter till hur livsglädje, livsmod, kan komma till oss med något man utför, som att sänka händerna i diskbaljan eller ”som en bön / till stället där Gud fanns / och som nu bara är ett ställe men / ändå ett ställe.”

För mig blir de klara texterna till störst glädje – men, det som är brus för mig kan vara klart för en annan, och klarhet är inte allt man vill åt. Jag störs inte heller av läsanvisningar, referenser och citat som skänker vägledning – inte bara till Söderbergs dikt utan kanske till poesiläsning i allmänhet.

I bruk, brukare är en krönika över flera års liv, ofta framställd i skärvor, och därför kommer varje läsare hitta sina fragment, sina stickrepliker som leder till meningsfulla fantasier. Dikten är en balansgång mellan att säga allt och att lita på associationernas språng, och Söderberg håller balansen. ”Poesin förefaller vara en omväg genom världen”, slår han tidigt fast, och så är det, men det är en skön omväg.