– Vid en första anblick ser det inte ut att finnas någon gruva här, säger Daniel Pascual häpet.

– Här finns skogar, natur och bostäder. Om man kommer till Marlingruvan i nordvästra Guatemala är det första man ser avsaknaden av skog och berg.

Det är en mulen morgon i Grängesberg. Järngruvan här lades ner 1989 och sedan dess har befolkningen, sysselsättningen och samhällets puls mattats av. I dag är Grängesberg en stillsam ort med drygt 3 000 invånare.

Annat var det under den första delen av 1900-talet.

– Då var Ludvika förort till Grängesberg, inte tvärtom, berättar Anders Stendalen.

– I Grängesberg fanns köpkraften, kommersen och minst ett 70-tal affärer. Befolkningen var dubbelt så stor som nu. Fackföreningarna och gruvarbetarna var aktiva i att bygga upp samhället, gruvarbetarna byggde Folkets hus och flera folkparker.

Anders Stendalen var gruvfackets sista ordförande och har arbetat hela sitt liv i gruvnäringen. Nu tar han emot på Mojsen, det kulturcentrum och gruvmuséum som tagit över gruvarbetarnas gamla matsal. Där inne står rykande varmt kaffe och bullar uppdukade.

– Gruvindustrin har betytt oerhört mycket för Grängesberg, ja för hela landet. Hela den industriella utvecklingen i Sverige utgick från gruvnäringen. Den gjorde också att helt nya yrkesgrupper skapades, som elektrikerna och sprängämnestillverkarna, berättar Anders Stendalen.

Daniel Pascual sätter sig under en jättelik bild av sovande gruvarbetare som hänger på väggen. Anders Stendalen berättar att Grängesbergsbolaget var det första i Sverige att inrätta vilorum för sina gruvarbetare. I början av 1900-talet var det Sveriges mest lönsamma företag.

Daniel Pascual stoppar socker i kaffet och rör om.

– I Guatemala är det svårt för oss att ha en dialog med företagen, för de har ingen moral, etik och ingen respekt i förhållande till vad de tar från vårt land. De bryr sig inte om befolkningen.

Daniel Pascual har kommit till Sverige för att ge röst åt de tusentals personer i Guatemalas högland som kämpar mot gruvdriften. Hans hemtrakter, distriktet San Marcos i nordvästra Guatemala, präglas numera av våldsamma konfrontationer, miljöproblem och splittrade byar. Orsaken är det kanadensiska företaget Goldcorp som genom dotterbolaget Montana exploradora kommit dit för att bryta guld. På tio år räknar Goldcorp med att ha tömt Marlingruvan på rikedomar. Endast en procent av företagets vinst går till den guatemalanska staten.

– För att driva gruvan har bolaget sprängt bort berg, huggit ner skogar och tvingat ursprungsbefolkningen att sälja sin mark. De som har vägrat har ofta råkat illa ut, berättar Daniel Pascual.

Enorma mängder vatten går åt i gruvprocessen, 250 000 liter vatten i timmen, och nu har byarnas vattenbrunnar börjat sina. Det cyanid som används i guldframställningen har läckt ut i vattendragen och förgiftat både djur och människor.

Både Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och ILO (Internationella arbetsorganisationen) har krävt att gruvan stängs. Något som inte skett.

– All gruvverksamhet har en miljöpåverkan, även här i Sverige, säger Anders Stendalen.

– Det gäller att man har en samhällsstruktur som kan motverka det på olika sätt, som vi har i Sverige genom lagstiftning, tillstånd, krav på verksamheten och uppföljning.

Daniel Pascual påpekar att första, tredje, fjärde och sjunde AP-fonderna, som förvaltar svenska pensionspengar, har investerat totalt en kvarts miljard kronor i Goldcorp. De har i dagsläget inga planer på att dra sig ur.

– Svenskarna måste få veta att deras framtida välstånd bygger på att man förstör enorma naturrikedomar i Guatemala, understryker Anders Pascual.

– Det var en nyhet för mig, säger Anders Stendalen.

– Jag tycker att AP-fonderna ska investera i människor och riktiga projekt, och inte i det som förstör för människor.

Men inte heller i Grängesberg har gruvnäringen bara fört med sig gott, säger Anders Stendalen sedan eftertänksamt.

– Det jag frågar mig är, vart tar rikedomarna vägen? Alla de stora industriföretagen i Sverige har varit verksamma i Grängesberg. Electrolux, SSAB, Grängesbergsbolaget, Nitro Nobel och så vidare. De har inte lämnat kvar mycket i Grängesberg.

Daniel Pascual nickar instämmande.

– Det som Anders säger är fundamentalt. När gruvdriften startar skapar den sysselsättning, utveckling och kommers. Men efter att man tömt gruvan på resurser, vad händer då? Det som blir kvar är ett tomrum, arbetslöshet och ensamhet. Som i Grängesberg.

Samtidigt har nu nytt hopp tänts i Grängesberg. Till följd av höjda malmpriser och ökad efterfrågan på stål planeras gruvan att åter tas i bruk.

– Det skulle vara väldigt positivt för hela regionen. Både sysselsättningen och folkmängden skulle öka. Grängesberg skulle växa igen, säger Anders Stendalen.

Daniel Pascual är inte lika övertygad om det nyväckta hopp som nu sätts till gruvnäringen.

– Visst finns det en stolthet när svenskarna pratar om det välstånd gruvdriften skapat, men det finns en mänsklig och miljömässig kostnad som man inte talar om. Nu vänder både svenska och utländska företag blicken hit igen, men ingen vet vilka långsiktiga konsekvenser det kommer att få för befolkningen på landsbygden, avslutar Daniel Pascual.