Vad vi inte bör förstå
Ekonomin överlåter jag med varm hand till Anders Borg, skrev en bekant i ett sms till mig häromdagen. Jag är inte tillräckligt insatt. Detta var svaret på min fråga om bekantingen ville hänga med på en dagskurs om ekonomi i allmänhet och räntefri ekonomi i synnerhet. Men denne min vän ansåg sig alltså inte vara kompetent nog för att ta till sig informationen – man måste ju kunna göra något med den också. En annars framåt man som driver ett eget företag och tycker att individen i första hand bör klara sig själv. Men när det kommer till de stora frågorna så är det för svårt. Det är liksom tillräckligt att se över lånen och binda dem i rätt tid, välja pensionsfonder och handla billig mat på stormarknad.
Om ekonomi är för svårt för gemene man och kvinna så måste det vara nåt fel på dess uppbyggnad, nåt fel på själva systemet. Inte ska det behöva vara så att något så väsentligt som hur vi förvaltar vårt sparkapital och investerar för framtiden ska trollas bort i en abstrakt labyrint där ingen vet varken ut eller in.
Förra veckan läste jag ett årsgammalt nummer av ett tämligen samhällskritiskt magasin. Där menade chefredaktören att hon medvetet valt att inte diskutera den ekonomiska krisen eftersom det är ju de facto så – krisen finns för att vi pratar om den.
Men stopp och belägg tänker jag. Krisen har väl djupare bottnar än så? Visst kan läget förvärras av att vi pratar om och inser dess allvar – men krisen uppstod inte för att vi började prata om att den skulle uppstå. Ekonomin har hamnat i obalans eftersom systemet har inneboende brister där framför allt spekulation men också ränta framkallar ett stort glapp mellan fantasi och verklighet. Detta leder till kris förr eller senare.
Ekonomin är snart så hårt uppvispad att den riskerar att bli till hårt smör.
En annan sak som slår mig så här i bakvattnet av den förra ekonomikrisen (och med en ny under uppsegling) är att det ofta talas om den som en förtroendekris. Liksom chefredaktören förvånande nog gjorde läggs ansvaret för krisens uppkomst på mottagaren – alltså den som bör känna förtroende. Enligt detta sätt att se är problemet att människor inte känner förtroende för systemet, och därför hamnar det i kris. Men är det verkligen så?
Kanske borde vi snarare tala om det ekonomiska systemets trovärdighetskris. Ansvaret ligger då på givaren – den som ska inge trovärdighet. Med detta ordval blir det tydligt att problemet ligger i det ekonomiska systemets trovärdighet – och utformning – och att människor därför förlorar förtroendet för det.
Hur vi – politiker, journalister, du och jag – väljer att tala om och befatta oss med ekonomi påverkar hur vi ser på fenomenet och vår egen roll i det. Det är just i kristid som vi behöver en vidgad debatt som tillåter och uppmuntrar tankar som rör sig utanför dagens rådande system.
Vi behöver en breddad diskurs och ett språk som ifrågasätter dagens ekonomiska och samhälleliga paradigm. Men en sådan debatt är farlig för makthavarna. Vad skulle hända om vanligt folk började fundera på ekonomi? Och komma fram till att de inte alls vill köpa skräp och jobba heltid?
Hugaligen.
Caroline Loohufvud, kulturgeograf och stadsodlare, är fristående krönikör för Fria Tidningen.
