För samhällsmedborgaren, som numera reducerats till marknadsslav eller åtminstone inbillad marknadsaktör, gäller det att springa fort. Jobba mer, konsumera mer, producera mer så att du kan jobba mer. Så att du kan konsumera mer. I ett evigt, allt mer hetsigt, rullande ekorrhjul. Din dröm, när du springer fort som fan, ska vara att köpa och äga. Du ska inte hinna tänka. För då kan du få för dig att livet handlar om att leva och vara.

För politiker, som också springer i flock, gäller att lägga pusselbitar fort: sälja ut, privatisera, kommersialisera, bolagisera, globalisera, anonymisera, inför rut och sälja åldringsvård till lägstbjudande.

Det spelar inte så stor roll vilken färg politiker har på kläderna. De blå springer fortast med sina pusselbitar, men de ljusröda och gröna hänger på – ja, till och med de mörkröda kommer lufsande lite efteråt – för den ansiktslösa varelsen ropar att det bara finns en enda väg. Framåt. Med skygglappar. Man ropar till varandra: Det är modernt!

Och så lägger man nya pusselbitar i det pussel som är vårt samhälle. Man lägger fort, för det är alltid bråttom. Pusselbitarna kan faktiskt vara vackra. De kan vara ideologiskt väl motiverade, jättefina, fräscha, kreativa, rationella, eleganta. Men hur fina än pusselbitarna är bildar de ett förskräckligt pussel.

Just nu går det så fort att man bara hinner se de pusselbitar man lägger, inte det pussel som växer fram. För att kunna se hela pusslet måste man ta några steg tillbaka, skaffa sig en överblick. En sådan överblick får man inte när man står mitt i ett Nu som hela tiden förflyttar sig i allt snabbare takt. Kloka politiker inser att man behöver stanna upp, lyfta blicken från den pusselbit man just håller på att lägga.

Det vi nu ser växa fram är ett samhälle som inte blir bra. När Caremas vinster hamnar i skatteparadis, när de nya apoteken trollar bort sin skattefinansierade vinst är det mer än bara skönhetsfläckar. När bankernas attityd är som Nordeas är det inte bara misstag.

När skolan blir alltmer segregerad, när klyftan mellan rik och fattig ökar och det saknas en diskuterad idé om vart vi ska ta vägen... Då är det inte tillfälliga missgrepp det handlar om. Därför finns det skäl att införa ett moratorium på några år så att inga fler utförsäljningar, inga fler privatiseringar, inga fler hugg ur det vi byggt upp som gemensamma angelägenheter får göras. Vi behöver betänketid.

När man lever mitt i nuet kan ett par år kännas långt. I ett längre historiskt perspektiv är det en mycket kort sekvens. Vi borde unna oss att stanna upp och tänka efter.

I konservatismen finns en ådra som säger att samhället är att se som en organism, och som sådan tål samhället inte häftiga förändringar. Det finns ett värde i att stanna upp och tänka efter. I det läge som nu är borde det därför finnas ett gemensamt intresse hos socialister, konservativa och gröna att gemensamt kräva ett moratorium. Marknadens expansion på det gemensammas planhalva stoppas upp ett tag. Så vi kan fundera över om marknad alltid är så rationellt och smart för människors liv i vardagen. För det är väl ändå det som borde vara målet?

Efter några års funderande kanske vi i demokratisk anda beslutar att fortsätta att sälja ut, privatisera och marknadsanpassa – men då har vi åtminstone haft möjlighet att låta Nu bli en tid för eftertanke snarare än en tid för att rusa i flock.

Egentligen handlar det om något mycket elementärt: Fundera alltid på varför du springer i en flock. Lita aldrig på den som ropar: Lita på mig! Lita bara på den som säger: Tänk själv.