Ska jag bara dö, utan att någon vet om det, utan att lämna något efter mig? Det var tankar som Ziad pratade om med sin psykolog i Göteborg. Tillsammans kontaktade de därför GFT.

– Det handlar inte om mig som person, jag är ju redan död, utan om att kunna hjälpa andra genom att berätta min historia, säger Ziad.

Hans ben skakar, som av stress, men hans blick och handslag är fasta och när han berättar sin historia blir han helt koncentrerad, minns allt tydligt.

Ziad bodde med sin familj, fru och två barn, i Bagdad och arbetade på ett familjeföretag inom byggbranschen. Eftersom företaget ibland hade uppdrag inom den så kallade gröna zonen, som ockuperades av amerikanska styrkor, hade Ziad rätt att ta sig in på området.

Det ville plötsligt en militant grupp med al-Qaida-kopplingar utnyttja. År 2005 kidnappade de Ziad och bad honom utföra ett uppdrag: han skulle köra in en bil fullastad med sprängämnen i gröna zonen. Ziad vägrade.

– Många tror att man kan lösa problem genom våld och blodspillan, men jag tror inte på de metoderna.

Konsekvenserna för Ziads vägran skulle snart bli brutala.

Ziad reste till Syrien för söka skydd, men det var svårt att klara sig där utan arbete så år 2006 åkte han tillbaka till Irak. Snart därefter utsattes hans sjuårige son för ett kidnappningsförsök, men Ziad lyckades hålla fast sonen och kidnapparna försvann för den gången. De hann dock slå sonen så hårt i huvudet att han fått men för livet.

Ziad tog sig återigen till Syrien. Där kontaktade han FN, som gav honom flyktingstatus. Under tiden i Syrien kontaktade en japansk tv-kanal honom, och de följde honom under en månad. År 2007 kom även Ziads syster till Syrien.

– Tanken var att hennes man och nioårige son skulle komma efter och filmteamet ville fånga ögonblicket när hela familjen återförenades. Men medan kameran rullade fick vi veta att min systers man och son hade kidnappats av samma grupp som var efter mig.

Kidnapparna hade torterat sonen genom att öppna det sår som sonen hade efter att ha opererat bort en njure, och genom att med rivjärn hyvla loss skinn.

– Vi fick ett meddelande från gruppen: se vad vi kan göra, och om vi vill gör vi värre saker.

Att stanna i Syrien blev ohållbart.

– Att FN gett mig flyktingstatus var inget värt för de syriska myndigheterna och vi hade inga pengar.

Ziads syster åkte bil tillbaka till Irak, medan Ziad vandrade över gränsen för att inte bli upptäckt.

Den 5 september 2007 blev en dag som Ziad aldrig glömmer. Då mördade den militanta gruppen hans mamma, pappa och två syskon. När han berättar om det rinner tårarna och han tittar ner i golvet.

Ziad insåg att han själv innebar ett stort hot mot sin familj och han flydde till Grekland.

Efter allt som har hänt din familj, ångrar du att du inte tog uppdraget med sprängladdningen?

– Jag ångrar ingenting. Vare sig det handlar om amerikaner, israeler, svenskar eller andra så ser jag dem som människor. Det spelar ingen roll om det handlar om min bror eller någon jag inte känner – jag vill inte döda någon.

I Grekland fick Ziad inte stanna och när han precis kommit tillbaka till Irak hamnade han framför en sådan vägkontroll som miliser sätter upp. De såg då på Ziads pass att han är från ett shia-muslimskt område, och eftersom kontrollen gjordes av sunni-muslimer beslutade de att han skulle avrättas. I sista stund dök polis upp som gjorde en razzia av milisen och Ziad klarade sig.

– Islam är så långt bort från mord och blod, det här som miliserna gör är inte islam. Jag motsätter mig också den här uppdelningen mellan människor, som mellan shia- och sunnimuslimer. I min familj finns både shia, sunni och kurder och hade jag haft fler syskon hade de säkert gift sig med judar och med andra grupper. Själv är jag shia och min fru är sunni.

Ziad flydde utomlands igen. Den 20 november 2007 kom han till Sverige, där han trodde att han skulle kunna få skydd. Men så blev det inte.

– Det gör mer ont att behandlas illa av någon som utger sig för att värna om mänskliga rättigheter.

Bland annat är Ziad besviken på sin advokat, som upprepade gånger skrivit felaktiga uppgifter om Ziads historia och eftersom advokaten ansett att Ziad skulle utvisas till Grekland.

Enligt Dublin-förordningen ska personer söka asyl i det första land inom EU som de kommer till, och eftersom Ziad varit i Grekland menade advokaten att Ziad skulle utvisas dit. Detta trots att en svensk domstol slog fast att Ziad inte alls är ett Dublin-fall, eftersom han åkte tillbaka till Irak efter tiden i Grekland, och sedan kom direkt från Irak till Sverige.

Andra problem som uppstod var att Ziad kallades till möten med handläggare på Migrationsverket – utan tolk. Eftersom han varken talar engelska eller svenska blev dessa möten svåra.Ziad fick avslag på sin ansökan om asyl.

– Det är omöjligt att svenska myndigheter inte känner till den katastrofala situationen i Irak. De ser väl nyheter och har internet och borde veta att det inte är hållbart att avvisa människor dit.

Efter hand lyckades Ziad samla in nya bevis. Bland annat ett vittne som kommit till Sverige och intyg från sjukhus efter mordförsöket vid vägkontrollen och hans frus anmälningar till polis och militär gällande att hon blivit misshandlad och trackasserad i deras hem i gruppens jakt på Ziad.

Men Ziad fick detta till trots avslag efter avslag. Han mådde psykiskt dåligt, och fick kontakt med Rosengrens Brygga, som bistår asylsökande med psykologisk hjälp.

Även Röda Korset kämpade för Ziad genom att försöka ordna så kallad inhibition, att avvisningen inte kan genomföras. Men det lyckades inte, och de svenska myndigheterna gav honom två så kallade val: antingen återvända till Irak frivilligt, eller bli hämtad av polis och avvisad.

– Jag vill inte förnedras ytterligare genom att transporteras fängslad till Irak, jag vill möta döden i värdighet.

– Jag vill inget hellre än att åka till Irak och träffa min familj, men hur mycket jag än vill så kommer jag inte överleva där och jag innebär ett hot för min familj, säger Ziad.

Ziad har fått veta att hoten mot hans familj har fortsatt sedan han lämnade landet och att gruppen, som nu har fått nära band med den irakiska staten, har letat igenom hans hus efter honom. Familjen har inte vågat gå utanför huset på flera år.

– Migrationsverket borde byta namn till enheten för arkebusering av irakier. Jag ber om ursäkt för att jag använder hårda ord, men det är svårt att förlika mig med att jag snart ska dö.