Företaget Arts & business, vars affärsidé är att uppmuntra näringslivet att investera i kulturprojekt, har fått sin budget sänkt med 50 procent från Arts council och får i år klara sig med två miljoner pund (cirka 21 miljoner kronor). Inom kort står Arts & business helt utan statsbidrag.

– Vi vaknar långsamt upp efter en lång historia av offentligt stöd. När pengarna från Arts council försvinner får vi ägna mer kraft åt vad näringsidkarna vill ha och mindre åt rådgivning till konstnärerna, säger Philip Spedding, ansvarig för internationella relationer på Arts & business.

Art councils reducerade stöd drabbar framför allt företag som indirekt verkar för kulturlivet, likt Arts & business. Flera regionkontor har till exempel lagts ner.

– Vårt företag måste nu bli duktigare på att generera pengar. Vad vi förut har erbjudit gratis måste vi börja ta betalt för, fortsätter Philip Spedding.

Det offentliga bidragets viktigaste funktion har varit att hjälpa organisationer att våga ta ekonomiska risker. Därför känner han en viss oro för att försvagningen av subventioner kan innebära att konsten mer utpräglat blir något för dem som har pengar. Den bilden förstärks enligt honom av tabloidpressen, som gärna målar upp kulturen som en klubb för välbärgade att dricka champagne i.

– Bli inte förvånad när statsfinansieringen upphör om utövaren anpassar sitt arbete till den som står för hyran av platsen där verket visas upp.

Philip Speddings utsikt är att den europeiska kulturarbetaren snart inte längre kan se sig om efter statsstöd, utan kommer att behöva ställa ut sig på marknaden och fråga vad staten behöver för att finansiera mig, vad publiken behöver för att besöka mig och vad företagen behöver för att stödja mig och vilket språk jag ska använda för att uppnå det.

Om kulturorganisationer har brukat producera sina program innan de frågar efter finansiering och eventuell sponsring, ingår i det kulturlandskap han skönjer att företagen deltar på ett tidigare stadium.

– Företagen är intresserade av mer än att bara ha sitt varumärke på en affisch. De vill ingå kreativa partnerskap.

Webplay, en välgörenhetsorganisation som har sammanfört teater och ny teknik i skolprojekt, förlorade i fjol sitt stöd från Arts council. Sydney Thornbury, Webplays grundare, flyttade i september ut från sitt kontor. På webbsidan ncvo-vol.org.uk skriver hon:

”Ironiskt nog gjorde vår framgång i att göra en förtjänst att vi tidigt föll offer för recessionen! Skolorna vi fått betalt av började själva vackla när recessionen tog fart.”

Till slut var Thornbury tvungen att välja: ”antingen fortsätter jag till varje pris att försöka hålla Webplay över ytan eller också slår jag ihop vårt arbete med en större organisation som kan fortsätta bedriva arbetet.” Hon valde det senare.

Sydney Thornbury skriver vidare apropå intresset hon mött bland många för resultatredovisning: ”väldigt ofta inom konsten är det de delarna av vårt arbete som inte kan kvantifieras eller enkelt demonstreras som slutligen blir det viktigaste vi gör”.

Konstnären och skribenten Isabel Löfgren skriver i senaste numret av konsttidskriften Paletten: ”I efterdyningarna av finanskrisens chockvåg, vars effekter fortfarande är kännbara i hela världen, har exempelvis Storbritannien och Nederländerna skurit ned på de nationella utgifterna och stimulerat privatisering av statligt finansierade sektorer som vård, utbildning, transport och kultur.”

Hon frågar sig i artikeln varifrån kritiken och innovationen ska komma när de offentliga medlen krymper. För det är inte brist på kultur som är själva problemet: ”Men den som återstår kommer att tvingas rätta sig efter nya regleringar och förväntningar och vara mainstream och marknadsdriven.” För, undrar hon, ”skulle marknaden betala för diskurser, innovation och experiment?”.

Jag frågar Löfgren om det går att dra paralleller mellan de nedskärningar som görs och den rådande ekonomiska och politiska ideologin:

– Ja, absolut!

Om Isabel Löfgren ser att den ”innovativa” kulturen börjar försvinna, vad bör då göras?

”Genom att möjliggöra en pågående dialog om den samtida nedgraderingen av kulturen i allmänhetens öga och motarbeta de politiska tendenser som tycks underminera framtiden för det öppna och pluralistiska samhället kan vi börja avstyra effekterna av den pågående krisen”, skriver hon.